Audiotour

01
Newa 1193 - Überfälle auf Kaufleute

Die Kaufleute begleiten ihre Waren schwer bewaffnet. Sie sind während der Reise mit Helm, Schild und Kettenhemd, einem Schwert sowie Pfeil und Bogen ausgerüstet, um ihre Waren verteidigen zu können.

Vor allem der Weg von der Mündung der Newa über Flüsse und Seen ins Landesinnere ist gefährlich. Überfälle sind hier keine Seltenheit. Zwar wird die Reise dadurch, dass die Kaufleute als Fahrgemeinschaft Verträge mit den örtlichen Herrschern schließen und so ihren Schutz genießen, etwas sicherer.

Dennoch kommt es immer wieder zu Überfällen, von denen einige schriftlich überliefert sind. Eine Quelle aus dem Jahr 1300 gibt Auskunft darüber, dass acht deutsche Kaufleute zwischen Nowgorod und Pleskau erschlagen und ihre Waren im Wert von 2000 Mark Silber geraubt worden sind.

Auch aus dem Jahr 1311 sind zwei Überfälle auf dem Ladogasee und auf der Newa überliefert. In letzterem Fall werden Waren und Silber in Höhe von 5000 Mark Nowgoroder Silber erbeutet.

Attacks on Merchants and Their Merchandise

Merchants are heavily armed when travelling with their goods. During their journey they are equipped with a helmet, shield, chainmail shirt, a sword, bow and arrows, in order to defend their merchandise.

The way inland from the Neva estuary, crossing rivers and lakes, is particularly dangerous. Ambushes are not uncommon here. By forming a travel group and signing contracts with the local rulers the merchants enjoy their protection, which makes the journey somewhat safer.

Attacks are still a regular occurrence, however, and some written descriptions of them still survive. One source from 1300 notes that eight German merchants were killed between Novgorod and Pskov. Their goods, worth 2,000 silver marks, were stolen.

Two attacks on Lake Ladoga and the Neva in 1311 are also documented. In the second case the robbers made off with goods and silver worth 5,000 Novgorod silver marks.

Överfall och plundring är ett konstant hot

Köpmännen reser tungt beväpnade med sina varor. De är utrustade med hjälm, sköld och brynja samt både svärd och pilbåge för att kunna skydda sina varor.

Särskilt farlig är vägen från floden Nevas mynning in i landet över floder och sjöar. Här är överfall inget ovanligt. För att resan ska bli något säkrare slår sig köpmännen samman och ser till att få skydd genom att sluta avtal med de lokala härskarna.

Ändå blir de ofta överfallna, och vissa överfall finns skriftligt dokumenterade för eftervärlden. Enligt en källa från år 1300 dödades åtta tyska köpmän någonstans mellan Novgorod och Pskov och plundrades på sina varor värda 2 000 mark silver.

Från år 1311 finns två överfall på Ladogasjön och på Neva nedtecknade. I det senare fick rövarna med sig varor och silver till ett värde av 5 000 mark Novgorod-silver.

Нападения на купцов и товар

Отправляясь в торговый путь, купцы не забывают взять с собой оружие. Со щитами, в шлемах и кольчугах, вооруженные мечами и луками, они готовы дать отпор разбойникам и прочим лихим людям, покусившимся на их товары.

Наиболее опасен путь от устья Невы по рекам и озерам в глубь страны. Здесь нередки нападения разбойников. Но купцам удается несколько обезопасить себя и свой товар: они корпоративно заключают договоры с местными властителями, благодаря чему пользуются их защитой.

И все же нападения случаются. Сведения о некоторых из них дошли до нашего времени. Так, согласно источнику 1300 года, между Новгородом и Псковом разбойники убили восемь немецких купцов и забрали товар на 2000 марок серебра.

Известно о двух нападениях, случившихся в 1311 году на Ладожском озере и на Неве. После второго из них добычей разбойников стали товары и серебро на 5000 марок новгородского серебра.

02
Newa 1193 - Priester

Auf den Schiffen der Kaufleute ist immer auch ein Priester an Bord. Im Mittelalter durchdringt der Glaube alle Lebensbereiche der Menschen. Das irdische Dasein gilt dabei lediglich als Durchgangsstadium ins Jenseits. Die Angst, nach dem Tod Höllenqualen erleiden zu müssen, ist groß. Daher ist es für die Menschen eine der schlimmsten Vorstellungen, zu sterben, ohne zuvor die Sterbesakramente erhalten zu haben.

Zudem ist es für die Fernhändler sehr wichtig, Gottesdienste auch während der mehrere Monate dauernden Reisen und während ihres Aufenthalts an fremden Orten feiern zu können. Deswegen führt der Priester einen Tragaltar mit sich. Die Altarplatte muss groß genug sein, damit Kelch und Hostie darauf passen.

Der hier gezeigte Tragaltar ist die Reproduktion eines Originals aus dem Stift Werden bei Essen aus dem 13. Jahrhundert.

Priest

When the merchants set sail, a priest was always on board with them. Religion permeated every aspect of people’s lives in the Middle Ages. Their earthly existence was only considered to be an antechamber to life after death. They were very afraid of going to hell and suffering its torments after they died. So one of the worst fates imaginable was to die without having received the sacrament known as extreme unction.

It was also very important for the merchants to celebrate mess during their months-long travels and while they were staying in foreign towns. For this reason the priest took a portable altar with him. The altar top had to be big enough to offer room for both chalice and host.

The portable altar shown here is a reproduction: the original stands in Werden Abbey, near Essen, and dates from the 13th century.

Präst

Ombord på köpmännens skepp finns alltid en präst. På medeltiden genomsyras alla områden i människornas liv av deras tro. Livet på jorden är för dem enbart ett övergångsstadium på väg in i evigheten. Rädslan för att få utstå helveteskval efter döden är stor. Därför är det människornas största skräck att dö utan att ha fått den sista smörjelsen, ”de sjukas smörjelse”.

Det är också väldigt viktigt för de resande köpmännen att kunna delta i gudstjänster även på de flera månader långa resorna och under vistelsen i främmande land. Därför har prästen med sig ett resealtare. Altarplattan måste vara stor nog för att rymma kalk och oblater.

Det resealtare som visas här är en reproduktion av ett original från 1200-talet som finns i Werdens stift utanför Essen.

Священник

На борту торговых кораблей всегда есть священник. В Средние Века вера пронизывает все области человеческой жизни. Земное бытие осознается только как приготовление к жизни будущей. Велик страх адских мук после смерти. Одно из самых ужасных представлений для человека Средневековья – умереть без принятия Таинства Соборования.

На пути в иноземные страны, который длится многие месяцы, и во время пребывания на чужбине купцам очень важно проводить богослужения. Поэтому у священника с собой переносной алтарь. На престоле алтаря должны помещаться чаша и просвиры.

03
Lübeck 1226 - Plackerei

Der Pfarrer der flandrischen Stadt Ardres, Lambert, schildert in seiner um 1200 verfassten Chronik, unter welchen Bedingungen Arbeiter die mittelalterlichen Stadtmauern unter strenger Aufsicht von Baumeistern und Vermessern errichtet haben:

»Viele Arbeiter, die den Graben ausheben, leiden mehr an der rauen Witterung und an Hunger als an der täglichen schweißtreibenden Arbeit. Dennoch mildern sie ihren Hunger, indem sie sich gegenseitig unterhalten, Scherzworte austauschen, und machen so die Plackerei einigermaßen erträglich. Zu dem Schauspiel, wie dieser Befestigungsgraben angelegt wird, kommen viele Gaffer aus verschiedenen Gründen zusammen. Die Armen, die nicht mitarbeiten, vergessen beim Zuschauen dieser Plackerei ihre Not. Die reichen Ritter und Bürger und viele Kleriker und Mönche kommen nicht nur einmal, sondern sogar mehrmals am Tag, um sich an dem außerordentlichen Spektakel zu erholen. Die Bauern der Umgebung ziehen mit Mergel- und Mistkarren Steine herbei, um den Untergrund der Straßen zu festigen, sie tragen Fausthandschuhe und Schulterriemen, damit sie die Karren besser ziehen können, und treiben sich gegenseitig zur Arbeit an. Die Schanzarbeiter arbeiten mit ihren Grabwerkzeugen, die Häcker mit Kreuzhacken, die Steinbrecher mit Eisenkeilen, die Hammerträger mit schweren Vorschlaghämmern. Mit Spezialwerkzeugen arbeiten die Graben- und Wallbauern, die Bohlensetzer und Pfählerammer. Lastenträger und die bei der Aufschüttung der Wälle Beschäftigten haben Tragekörbe auf dem Rücken, und alle Arbeiter treiben sich gegenseitig an. Voller Besorgnis sind dabei immer die Meister und die Vermesser. Die Arbeiter aber werden durchgehend gezwungen und genötigt, das Werk in Mühe und Plackerei sowie in Angst und Qual zu vollenden.«

Drudgery

In his chronicle, written around 1200, the priest of the Flemish town of Ardres describes the conditions under which labourers built the medieval city walls – subject to the strict supervision of architects and surveyors.

“Many of the labourers who dig the moat suffer more from the harsh weather and from hunger than from their daily physical work. Despite this they allay their hunger by chatting to one another, telling jokes and so making their back-breaking work somewhat more bearable. For different reasons many people come to gape at the spectacle of this moat being built. Those paupers who are not working with them forget their own misery at the sight of this drudgery. Rich knights and citizens, as well as many clergymen and friars, come not only once, but sometimes even several times a day, to rest and watch this extraordinary spectacle. The peasants from the surrounding countryside bring stones with barrows used for carrying marl and manure. They wear mittens and shoulder straps so that they can better pull the barrows and urge one another on to the work. Those working on the sconce use their digging tools, those excavating use pickaxes, those breaking stones use iron wedges and those hammering wield heavy sledge hammers. The men building the moat and the ramparts use special tools, as do the board layers and pile drivers. Carriers and those filling in the ramparts have baskets on their backs, and all the labourers urge each other on to greater exertions. The master craftsmen and the surveyors are always very concerned. But the workers are frightened and tormented, because they are always forced and compelled to carry out this exhausting and back-breaking work.“

Arbete

Den flandriska stadens kyrkoherde Ardres Lambert skildrar i sin krönika, som han författade kring 1200, villkoren under vilka arbetarna var tvungna att uppföra den medeltida stadsmuren under byggmästarnas och lantmätarnas stränga uppsyn.

“Många arbetare  som gräver upp diket lider mer av den råa väderleken och hungern än av det dagliga svettdrivande arbetet. Ändå lindrar de sin hunger genom att underhålla varandra, dra skämt och gör på så vis slitet någorlunda uthärdligt. Av olika skäl kommer det många gapare till skådespelet, som anläggningen av befästningsdiket är. De fattiga som inte arbetar glömmer sitt eget nödläge när de tittar på detta slit. De rika riddare och borgare och många präster och munkar kommer inte bara en gång om dagen utan till och med flera gånger om dagen för att återhämta sig medan de tittar på detta utomordentliga spektakel. […] Bönderna från trakten drar hit med märgel- och gödselkärror och tar med sig stenar för att stärka vägarnas underlag. De har på sig vantar och axelremmar för att kunna dra bättre i kärran och driva  på varandra till arbetet. Skansarbetarna arbetar med sina grävverktyg, hackarna med korphackan, stenbrytarna med järnkilar, hammarbärarna med tunga släggor. Vall- och dikesbyggarna såsom plankläggarna och stolpdrivarna arbetar med specialverktyg. Lastbärare och de som är sysselsatta med att fylla på vallen har bärkorgar på ryggen och alla driver på varandra. Fulla av bekymmer är härvid alltid mästarna och mätarna. Arbetarna tvingas dock hela tiden att slutföra verket i möda och slit såsom ångest och kval.“

Рутина

Составленная на рубеже XII-XIII веков Хроника фландрского каноника Ламберта Ардрского свидетельствует о том, в каких тяжёлых условиях рабочие под строгим надзором мастеров и разметчиков возводили средневековые городские стены:

“Многие работники, что копают ров, больше страдают от ненастья и голода, чем от труда изнурительного. И всё же, дабы забыть о голоде и мытарства свои сделать сносными, развлекают они друг друга беседой и обмениваются шутками. Поглазеть на строительство собирается зевак множество из самых разных сословий. Бедняки, в строительстве не работающие, глядя на мытарства других, забывают о собственных несчастьях. Богатые же рыцари и горожане, священники и монахи приходят не один, а несколько раз за день, дабы отдохнуть, глядя на это зрелище необычайное. […]

Крестьяне из округи тачками навозными подвозят камни для укрепления дорог, надеты на них рукавицы и наплечные ремни, дабы было им сподручнее тянуть свои повозки, и подгоняют они друг друга трудиться ещё быстрее. Окопщики орудуют лопатами, землекопы – кирками, каменоломщики – стальными клиньями, молотобойщики – тяжёлыми молотами. Иные орудиями специальными строят ров и вал, или же сваи вбивают кувалдами. Землю, из которой вал насыпается, подносят носильщики корзинами заплечными, и все работники друг друга подгоняют. Полны забот мастера и разметчики, работников же без конца принуждают и приневоливают строительство сие завершить в муках и страданиях, в страхе и мытарстве“.

04
Lübeck 1226 - Rechtliche Stellung der Frau im Mittelalter

Grundsätzlich sind die Menschen im Mittelalter rechtlich nicht gleichgestellt. Das gilt nicht nur für die ohnehin durch Geburt und Herkunft voneinander getrennten Stände, sondern auch innerhalb der neu entstehenden Stadtgesellschaft. Das Bürgerrecht erhält beispielsweise nur, wer wirtschaftlich selbstständig ist, und Frauen erlangen überhaupt nur selten ein eigenständiges Bürgerrecht. Von allen öffentlichen Aufgaben bleiben sie generell ausgeschlossen.

Der rechtliche Status einer Frau wird vor allem durch ihren familiären Stand definiert. Je nachdem, ob sie ledig, verheiratet oder verwitwet ist, können ihre Rechte und Pflichten in der mittelalterlichen Stadt sehr unterschiedlich aussehen. Wo Lübisches Recht gilt, stehen Frauen generell unter der Vormundschaft eines Mannes. Bei verheirateten Frauen ist dies der Ehemann, bei Ledigen meist der Vater. Auch wirtschaftlich handeln dürfen Frauen nur eingeschränkt. Es gibt jedoch durchaus Ausnahmen. Im Fernhandel beispielsweise ist es nicht selten, dass eine Frau ihren Ehemann während seiner Abwesenheit vertritt. Die von ihr getätigten Geschäfte sind gültig und werden von den Handelspartnern anerkannt.  Zwar dürfen Frauen ohne Zustimmung ihres Vormunds in Lübeck üblicherweise nur Geschäfte bis zu einem Betrag von zweieinhalb Pfennigen tätigen. In der Praxis wird diese Regelung aber wohl wenig Beachtung gefunden haben.

Dass es aber auch im Mittelalter durchaus Frauen gibt, die eigenständig im Handel erfolgreich sind, zeigt das Beispiel der Lübeckerin Mechthild von Bremen. Sie erwirbt 1327 das Bürgerrecht und erwirtschaftet zunächst mit ihrer Geschäftspartnerin Lubbe und später mit Tale von Guldesen ein beträchtliches Vermögen als Krämerin. Frauen sind im sogenannten Detailhandel, also im Verkauf von Waren in kleinen Mengen, grundsätzlich stark vertreten. Selbstständige Kauffrauen wie Mechthild von Bremen bilden jedoch eine Minderheit, und vor allem im Fernhandel gibt es nur sehr wenige Frauen.

Die unabhängigste Stellung hat eine Frau in der mittelalterlichen Stadtgesellschaft als Witwe. Ihre Handlungsfreiheit ist in vielen Städten verhältnismäßig groß. Sie genießt rechtliche Selbstständigkeit, kann eigene Entscheidungen treffen und im Gegensatz zu ledigen Frauen über eigenen Besitz verfügen. Als Erbinnen sind Witwen auf dem Heiratsmarkt begehrt, allerdings müssen sie sich oft innerhalb einer gesetzten Frist wiederverheiraten. Kaufmannswitwen sind im Mittelalter zudem die einzigen Frauen, die ein Gewerbe ohne größere Schwierigkeiten betreiben können.

The Legal Position of Women in the Middle Ages

In the Middle Ages people are not generally treated as having equal rights. This not only applies to the different classes or social groups, which are separated by birthright and ancestry, but also within the emerging new urban society. Civil rights, for instance, are only held by those who are financially independent and women are rarely treated as citizens in their own right. They are generally excluded from all public offices.

A woman’s legal status is defined principally by her marital status. Depending on whether she is single, married or widowed, her rights in a medieval town can vary considerably. Under Lübeck law, a women is generally considered as the ward of a man. This is the husband if they are married and usually the father in the case of unmarried women. Women are also restricted in the economic activities they may undertake. There are exceptions, however. In international trade, for example, it is not uncommon for a wife to represent her husband when he is away travelling. Transactions carried out by her are valid and recognised by trading partners.  Strictly speaking, women in Lübeck are only allowed to conduct transactions up to a value of two and a half pence without the approval of their guardian. In practice however, this rule was probably not widely followed.

At the same time the example of Mechthild von Bremen shows that women were also commercially successful in their own right in the Middle Ages. She obtained civil rights in Lübeck in 1327 and amassed a considerable fortune as a shopkeeper, first with her female business partner Lubbe and later with Tale von Guldesen. Women are generally well represented in the retail trade, that is to say the sale of small quantities of goods to consumers. Independent merchants like Mechthild von Bremen are a minority, however, and in long-distance trading especially there are only very few women.

In medieval urban society the most independent status a woman can have is as a widow. In many towns she has relatively broad freedom of action. She is legally independent, can make her own decisions and can own possessions herself, in contrast to unmarried women. As heiresses, widows are a good catch on the marriage market, but they often have to remarry within a certain period. Merchants‘ widows are also the only women in the Middle Ages who can practice a trade without any great difficulties.

Kvinnans juridiska ställning under medeltiden

Människor under medeltiden är av princip inte lika inför lagen. Det gäller inte bara för ständerna som ändå är skilda från varandra genom födsel och härkomst, utan också inom det nu uppkomna stadssamhället. Rätten att vara borgare får till exempel bara den som är ekonomiskt oberoende och överhuvudtaget får kvinnor sällan en egen självständig rätt att vara borgare. De blir för det mesta uteslutna från alla offentliga uppdrag.

Kvinnans juridiska status blir framför allt definierat efter hennes familjs stånd. Beroende på om hon är ogift, gift eller änka, kan hennes rättigheter och plikter i den medeltida staden se mycket olika ut. Där lybsk rätt gäller står kvinnorna generellt under en mans förmyndarskap. För gifta kvinnor är det deras äkta man, för ogifta för det mesta fadern. Också det att vara ekonomiskt aktiva får kvinnor bara vara i begränsad omfattning. Det finns dock undantag. Inom fjärrhandeln är det exempelvis inte så sällan som en hustru företräder sin man under hans bortvaro. De affärer som hon gör är giltiga och erkänns av handelsparterna. Visserligen får kvinnor utan tillstånd av sin förmyndare i Lübeck, vanligtvis bara göra affärer upp till en summa av två och en halv pfenning. Men i praktiken har man inte efterlevt denna regel särskilt noga.

Att det under medeltiden faktiskt förekommer kvinnor som är framgångsrika i självständig handel visar exemplet med den i Lübeck boende Mechthild från Bremen. Hon förvärvar år 1327 rätten att vara borgare och tjänar först ihop med sin affärspartner Lubbe och senare med Tale från Guldesen, en betydande förmögenhet som handlare. I så kallad detaljhandel, alltså inom försäljning av varor i små mängder, är kvinnor huvudsakligen representerade. Självständiga handelskvinnor som Mechtild från Bremen tillhör dock en minoritet och särskilt i fjärrhandeln finns ytterst få kvinnor.

En medeltida kvinna hade den mest oberoende ställningen om hon var änka. Hennes handlingsfrihet är förhållandevis stor i många städer. Hon åtnjuter juridisk självständighet, kan fatta egna beslut och kan i motsats till ogifta kvinnor förfoga över sina ägodelar. Änkor är som arvtagerskor populära på äktenskapsmarknaden, de måste dock ofta gifta om sig efter en lagstadgad tidsperiod. Därtill är köpmansänkor under medeltiden de enda kvinnor som utan svårigheter kan driva näringsverksamhet.

Правовой статус женщины в Средневековье

В Средние века люди были изначально неравны перед законом. Это отражалось не только в делении на сословия по рождению и происхождению, но и в социальной структуре постепенно формирующегося городского общества. Так, правами бюргера наделялись только экономически самостоятельные члены городской общины, и женщины получали собственные права очень редко. Из политической жизни они принципиально исключались.

Правовой статус женщины определялся, прежде всего, её семейным положением. В средневековом городе права и обязанности незамужних, замужних и овдовевших женщин могли очень сильно различаться. В городах, в которых действовало Любекское право, женщина принципиально находилась под попечительством мужчины. Для замужней женщины это был супруг, для незамужней, как правило, отец. Возможности участия в экономической жизни были также ограничены. Но здесь было немало исключений. Так, в иноземной торговле жена купца нередко представляла интересы супруга в его отсутствие. Сделки, совершённые ею, считались действительными и признавались всеми торговыми партнёрами. Формально в Любеке женщины могли без согласия попечителя заключать сделки на сумму не более 2,5 пфеннигов. На практике же это правило практически не соблюдалось.

О том, что и в Средние века было достаточно женщин, самостоятельно преуспевших в торговле, свидетельствует пример жительницы Любека Мехтхильды фон Бремен. В 1327 году она получила бюргерские права и со временем заработала на мелкой торговле солидное состояние, первоначально совместно со своей коллегой по торговому делу Люббе, позднее с Тале фон Гульдезен. В целом женщины были достаточно широко представлены в розничной торговле. Однако самостоятельные купчихи, такие как Мехтхильда фон Бремен, составляли явное меньшинство. В иноземной торговле женщины роли практически не играли.

Наиболее независимыми женщинами в средневековом городском обществе были вдовы. Во многих городах они обладали относительно широкой свободой действий. За вдовами закреплялась правовая самостоятельность, они могли принимать собственные решения и, в отличие от незамужних женщин, владеть имуществом. Будучи наследницами, вдовы считались выгодными партиями. При этом, однако, выйти замуж повторно им нередко полагалось не позднее определённого срока. Кроме того, купеческие вдовы в Средние века были единственными женщинами, которые могли без особых затруднений заниматься предпринимательской деятельностью.

05
Lübeck 1226 - Kreuzzüge

Kreuzzüge führen im Mittelalter nicht nur nach Jerusalem und ins Heilige Land, sondern auch in den Ostseeraum. Zwischen den beteiligten Rittern des Deutschen Ordens und den niederdeutschen Kaufleuten besteht eine enge Beziehung. Die Fernhändler profitieren nicht nur wirtschaftlich von den Kreuzzügen, sie sind zum Teil auch selbst an der blutigen Unterwerfung der slawischen und baltischen Völker beteiligt.

In der Chronik des Heinrich von Lettland heißt es beispielsweise aus dem Jahr 1208:

»Von der ersten Heerfahrt nach Estland begaben sich die Rigischen mit den Brüdern des Ordens, mit Theoderich, dem Bruder des Bischofs, mit den Kaufleuten und anderen Deutschen nach Treyden, riefen ein starkes und großes Heer aus ganz Livland und Lettgallen zusammen, zogen bei Tag und Nacht und kamen nach Ugaunien; sie plünderten die Dörfer, töteten die heidnischen Menschen und rächten so mit Feuer und Schwert das ihnen angetane Unrecht.«

Auch zwei Jahre später sind Kaufleute aus Riga an Kämpfen beteiligt:

»Die Bürger der Stadt Riga, darunter Kaufleute, die Brüder des Ordens und die Armbrustschützen – ihrer waren freilich nur wenige – mit den Klerikern und Frauen eilten alle zu den Waffen, gingen hinaus den Feinden entgegen an das Ufer der Düna und verwundeten mehrere von ihnen durch ihre Armbrüste.«

Und für das Jahr 1212 notiert Heinrich von Lettland, der als Priester 1224 selbst die endgültig unterworfenen Esten tauft:

»Der Bischof von Riga nahm nun seine Männer mit, den Fürsten Vladimir mit den Brüdern des Ordens und den Ältesten der Liven und Letten, und zog hinauf dem Fürsten von Polozk zu entgehen. Und mit ihm fuhren die Kaufleute in ihren Schiffen, und sie alle hatten ihre Rüstungen angelegt in der Vorsorge für den Fall eines litauischen Hinterhaltes auf beiden Ufern der Düna. Darauf legten alle Männer des Bischofs mit dem Fürsten Vladimir, die Brüder des Ordens und die Kaufleute ihre Rüstungen an und rückten dem Fürsten tapfer entgegen.«

Crusades

The medieval crusades not only went to Jerusalem and the Holy Land, but also to the Baltic Region. There is a close connection between the crusading Teutonic Knights and the Low German merchants. The long-distance merchants not only benefit financially from the crusades; in some cases they are also involved personally in the bloody conquests of the Slavic and Baltic peoples.

In the chronicle of Henry of Livonia, for example, an entry from the year 1208 reads:

“Of the first military expedition to Estonia. The men from Riga with the brothers of the Order, with Theodoric, the brother of the Bishop, with the merchants and other Germans went to Turaida, summoned a large and mighty army from all Livonia and Latgale, marched by day and by night and came to Ugandi; there they plundered the villages, killed the heathen people and so avenged with fire and sword the injustice done to them.“

Two years later, merchants from Riga are again involved in fighting:

“The citizens of Riga, including merchants, the brothers of the Order and the crossbowmen – of whom there were only a few, however – along with the clergymen and the women, all rushed to arms, went out to meet the enemy on the banks of the river Daugava and wounded many of them with their crossbows.“

Henry of Livonia was a priest and personally baptised the Estonians in 1224 when they had finally been subdued. For the year 1212 he notes:

“The Bishop of Riga then took his men, Prince Vladimir with the brothers of the Order and eldest of the Livs and Lithuanians and went out to meet the Prince of Polotsk. With him went the merchants in their ships and they had all put on their armour as a precaution against a Lithuanian ambush on both sides of the Daugava. At that, all the Bishop’s men, Prince Vladimir, the brothers of the Order and the merchants put on their armour and rode out boldly to meet the Prince.“

Korstågen

På medeltiden ledde korstågen inte bara till Jerusalem och det heliga landet utan även till Östersjöregionen. Det finns en nära relation mellan de deltagande riddarna, som tillhör den tyska orden, och de lågtyska handelsmännen. Fjärrhandlarna profiterar inte bara ekonomiskt på korstågen utan är även själv delaktiga i det blodiga underkuvandet av de slaviska och baltiska folkslagen.

I sin krönika från år 1208 skriver Henrik av Lettland:

“Om den första härfärden till Estland. […] begav sig Rigaborna tillsammans med ordens bröder, med biskopens broder Theoderich, med köpmännen och andra tyska till Treyden, sammankallade  en stark och stor här från hela Livland och Lettgallen, tågade på dagen och natten och kom till Ugaunien; De plundrade byar, dödade de hedniska människorna och hämnades på så sätt med eld och svärd för orättvisan som hade tillfogats dem.“

Även två år senare är köpmän från Riga delaktiga i strider:

“Rigaborna, bland dessa köpmän, ordens bröder och armborstskyttarna – varav minsann bara få – ilade tillsammans med prästerna och kvinnorna till vapnen  […], gick ut emot fienden till Daugavans strand och skadade flera av dem genom sina armborstar.“

Och för år 1212 noterar Henrik av Lettland, som själv döpte de slutgiltigt betvingade estlänningarna i sin funktion som präst år 1224:

“Rigas biskop tog bara med sig sina män, fursten Vladimir med ordens bröder och den äldsta av livarna och letterna och tågade upp mot fursten av Polotsk. Och med honom åkte köpmännen i sina skepp, och alla hade på sig sin rustning som försiktighetsåtgärd och i fall det skulle komma ett lettiskt bakhåll på båda sidor Daugavan. […] Därpå tog alla biskopens män med fursten Vladimir, ordens bröderna och köpmännen på sig sina rustningar och tågade tappert mot fursten.“

Крестовые походы

Целью крестовых походов в Средние века становятся не только Иерусалим и Святая земля, но и территория Прибалтики. Между участвующими в походах рыцарями Тевтонского ордена и нижненемецкими купцами возникают тесные взаимоотношения. Представители купечества извлекают не только экономическую выгоду из крестовых походов, частично они сами принимают непосредственное участие в кровопролитном покорении славянских и балтийских народов.

В Хронике Генриха Латвийского, к примеру, так повествуется о событиях 1208 г.:

“О первом военном походе на Эстонию.  […] направились рижане с братьями-рыцарями, с Теодерихом, братом епископа, с купцами и иными тевтонами в Торейду, созвали войско большое и  сильное  со всей Ливонии и Латгалии, шли день и ночь и прибыли в Унгавнию, грабили там сёла, убивали люд языческий и мстили так огнём и мечом за понесённые обиды“.

Два года спустя рижские купцы вновь принимают участие в сражениях:

“Рижане, среди них купцы, братья-рыцари и арбалетчики, хоть и малым числом, священнослужители и женщины, все поспешили к оружию […], вышли врагам навстречу на берег Двины и многих ранили выстрелами“.

События 1212 г. Генрих Латвийский, который, будучи священником, в 1224 г. сам обращает в христианство окончательно поверженных эстов, описывает следующим образом:

“Епископ Рижский, собрав своих людей, с князем Владимиром,  братьями-рыцарями и старейшинами ливскими и леттскими,  выступил навстречу князю Полоцкому. Шли с ним и купцы на своих кораблях, и все они облачились в доспехи, остерегаясь засад литовских по обоим берегам Двины. […] Тогда все люди епископские,  с князем Владимиром, братьями-рыцарями и купцами, облачились в доспехи и выступили смело князю навстречу“.

06
Brügge 1361 - Mittelalterliche Kleiderordnung

Stoffe, Farben und Gewänder verraten im Mittelalter viel darüber, welchem Stand, also welcher sozialen Gruppe die Person angehört, die sie trägt. In den Städten wird per Gesetz genau festgelegt, wer welche Kleidung tragen darf.

Mitte des 14. Jahrhunderts verfügen die ersten Stadtverwaltungen in Deutschland sogenannte Kleiderordnungen. Zu dieser Zeit ist es für die Menschen wesentlich wichtiger, in eine Gemeinschaft eingebunden zu sein, als die eigene Individualität zu verwirklichen. Der Reichtum des Einzelnen gilt als Versuchung und Gefahr. Die christliche Lehre predigt ein Leben in Demut und Bescheidenheit, das Anhäufen privaten Vermögens gilt als unmoralisch – eine Vorstellung, die sich auch in den Kleiderordnungen widerspiegelt. In Nürnberg beispielsweise wird Ende des 14. Jahrhunderts festgelegt, wie teuer bestimmte Kleidungsstücke sein dürfen. Zudem verbieten einzelne Paragrafen das Tragen von edlen Pelzen, teuren Tuchen, Seidenstoffen, Perlen und Edelsteinen.

Zwar richten sich Kleiderordnungen grundsätzlich an alle Bewohner der jeweiligen Stadt, wie sich Frauen zu kleiden haben, wird seit dem 15. Jahrhundert jedoch zunehmend nach ihrem Familienstand und ihrer Ehrbarkeit unterschieden. Eine Lübecker Verordnung aus dem Jahr 1410 legt beispielsweise fest, dass Prostituierte sich so kleiden müssen, dass sie von den ehrbaren Frauen unterschieden werden können. Sie dürfen weder lange Pelzkleider tragen noch Korallenschmuck, Perlen oder Geschmeide.

Mit großer Sorge betrachten die Gesetzgeber auch die rasch wechselnden Moden und erlassen immer wieder neue Verordnungen, um diesen Einhalt zu gebieten. Das Festhalten am Althergebrachten und die Ablehnung des Neuen sind charakteristisch für diese Zeit. So verfügt die Kleiderordnung von Ulm beispielsweise im Jahre 1420, dass nur noch silberne und vergoldete Gürtel getragen werden dürfen, die »nicht anders« sind »als bisher«. Der Rat von Speyer setzt 1356 das »von alter Gewohnliche« als Maßstab. Und in Modena lässt der Stadtpfleger gar eine Musterschleppe in Stein hauen und öffentlich aufstellen, damit an ihr fortan alle Schleppen gemessen werden.

Doch auch wenn dem Prunk der wohlhabenden Bürger überall in Europa durch Kleiderordnungen Einhalt geboten werden soll, so bleiben die Gesetze doch nahezu erfolglos. In den reichen Handelsstädten lassen sich die Bürger zwischen dem 14. und 16. Jahrhundert in prachtvollen Gewändern, mit teurem Schmuck und ausgefallenen Kopfbedeckungen malen. Ihre Kleider stehen denjenigen des Adels in Material und Zuschnitt in nichts nach. Zunehmend rückt dabei auf den Gemälden auch die Persönlichkeit der Porträtierten in den Vordergrund.

Medieval Dress Code

In the Middle Ages the fabrics, colours and cuts of clothes say a lot about the rank and social class of the person wearing them. Who may wear what type of clothing is defined in the cities by what are known as sumptuary laws, from the Latin for „spending“.

In the mid-14th century the first city bureaucracies in Germany adopt sumptuary laws. At this time it is much more important for people to conform to a particular community than to demonstrate their own individuality. Individual wealth was considered to be a temptation and a danger. Christian doctrine preaches a life of humility and modesty and the accumulation of private wealth is seen as immoral – a teaching which is also reflected in the sumptuary laws. In Nuremburg in the late 14th century, for example, the law defines how expensive certain items of clothing are allowed to be. Specific paragraphs also forbid the wearing of sumptuous furs, costly cloth, silk fabrics, pearls and jewels.

In principle the sumptuary laws apply to all the inhabitants of the town in question. From the 15th century onwards, however, women’s clothing increasingly also depends on their marital status and their honour. A decree in Lübeck dating from 1410 stipulates, for instance, that prostitutes must dress in a way that differentiates them from honourable women. They may not wear either long fur gowns or coral, pearls or other jewellery.

The town councils are also much troubled by the rapidly changing fashions and keep issuing new edicts to try and stop them. Conformity to conventions and the rejection of novelty are typical of the period. So in 1420 the sumptuary law in Ulm decrees that only silver and gold-plated belts may be worn which are “no different“ to “those before“. In 1356 the council of Speyer defined “long-standing practice“ as the standard. And in Modena the town chamberlain even has the train of a dress carved in stone and exhibited in public to demonstrate the maximum permitted length.

But even if sumptuary laws attempt to curb the conspicuous consumption of wealthy citizens everywhere in Europe, they remain largely useless. In the rich trading cities the citizens of the 14th to 16th centuries have their portraits painted wearing magnificent clothes, with expensive jewellery and flamboyant headgear. The material and cut of their apparel is in no way inferior to that of the nobility. At the same time the personality of the sitter becomes an increasingly important element of the painting.

Medeltida beklädnadsförordning

På medeltiden förråder tyger, färger och dräkter mycket om vilket stånd men också vilken socialgrupp en person som bär dem tillhör. I städerna fastställs genom lagar exakt vem som får bära vissa kläder.

I mitten av 1300-talet inför de första stadsförvaltningarna i Tyskland så kallade beklädnadsförordningar. Vid den här tiden är det mycket viktigare för människor att tillhöra en gemenskap än att förverkliga sin egna personlighet. Den enskildes rikedom sågs som frestelse och fara. Den kristna läran predikade ett liv i ödmjukhet och måttfullhet, anhopning av privata förmögenheter ansågs vara omoraliskt – en syn som även återspeglas i beklädnadsförordningarna. I Nürnberg blev till exempel i slutet av 1300-talet fastställt hur dyra bestämda klädesplagg fick vara. Dessutom förbjöd enstaka paragrafer bärandet av dyrbara pälsar, dyrt kläde, sidentyger, pärlor och ädelstenar.

Visserligen riktade sig beklädnadsförordningarna i huvudsak till alla invånare i respektive stad. Hur kvinnorna skulle klä sig blev sedan 1400-talet emellertid alltmer  uppdelat efter civilstånd och ärbarhet. En förordning från Lübeck år 1410 fastslog till exempel att prostituerade måste klä sig så att de gick att skilja från ärbara kvinnor. De fick varken bära långa pälskläder eller korallsmycken, pärlor eller smycken.

Lagstiftarna såg också med stor oro på det snabbt växlande modet och utgav hela tiden nya förordningar för att förhindra detta. Fasthållandet av det traditionella och avvisandet av det nya är karakteristiskt för denna tid. Så förordnar till exempel beklädnadsförordningarna från Ulm år 1420 att bara silver och förgyllda bälten får bäras, som “inte är annorlunda mot förr. Rådet i Speyer fastställer 1356 “det av ålder brukliga“ som måttstock. Och i Modena låter stadens kamrer i sten hugga ut ett mönstersläp och ställa upp det offentligt så att alla släp i fortsättningen ska mätas lika.

Även om de välbeställda borgarnas prål ska stoppas genom påbjudande av beklädnadsförordningar blir lagarna så gott som utan framgång. I de rika handelsstäderna låter sig borgarna mellan 1300-1500-talen avmålas i praktfulla dräkter, med dyra smycken och utstuderade huvudbonader. När det gäller material och snitt är deras kläder inte mindre fina än den samtida adelns. Som en följd av det kommer dessutom de porträtterades personlighet att stå i förgrunden i målningarna.

Средневековые «уставы о платье»

В эпоху Средневековья цвет, ткань и форма костюма отражают принадлежность человека к определённой социальной группе, или сословию. В городах

ношение строго определённой одежды предписывается законом.

В середине XIV века первые немецкие городские управы издают так называемые «уставы о платье». В это время для большинства людей принадлежность к общине стоит выше реализации собственной индивидуальности. Личное богатство воспринимается как искушение и опасность. Христианское учение проповедует жизнь в смирении и скоромности, накопление личного имущества считается аморальным – это представление находит своё отражение и в «уставах о платье». В Нюрнберге, например, в конце XIV века строго регламентируется, насколько дорогими могут быть определённые предметы одежды. Более того, отдельные параграфы запрещают ношение благородных мехов, дорогого сукна, шёлковых тканей, жемчуга и драгоценных камней.

Несмотря на то, что «уставы о платье» распространяются на всех жителей города, начиная с XV века одежда женщины определяется в первую очередь её семейным положением и благопристойностью. Так, в Любеке в 1410 году издаётся указ, предписывающий проституткам одеваться так, чтобы никто не мог спутать их с благопристойными женщинами. Им запрещается носить длинные платья из меха, коралловые украшения, жемчуг или драгоценные металлы.

Законодатели с беспокойством следят за быстро меняющейся модой и в попытках противодействовать ей издают всё новые и новые указы. Этот период характеризуется стремлением придерживаться устоявшихся традиций и неприятием нового. Так, к примеру, согласно «уставу о платье» города Ульма от 1420 года разрешается носить только такие серебряные и позолоченные пояса, которые выглядят «не иначе, чем раньше». Совет города Шпейера в 1356 году устанавливает в качестве нормы «испокон веков привычное». В Модене дело доходит до того, что председатель городского совета распоряжается высечь из камня образец шлейфа и установить его на  городской площади, чтобы впредь по нему замерялась длина всех шлейфов.

Но, несмотря на все попытки  бороться с роскошью состоятельного бюргерства при помощи «уставов о платье», запреты остаются практически безуспешными. В богатых торговых городах в период с XIV по XVI век зажиточные бюргеры охотно позируют художникам в роскошных платьях, дорогих украшениях и оригинальных головных уборах. Их одежда по своему покрою и материалу ничем не уступает одежде дворян. Со временем на передний план подобных портретов выступает и сама личность портретируемых.

07
Brügge 1361 - Verkaufsgespräch

Verkäuferin: Herr, guter Mann, tretet heran und kauft bei mir, denn ich habe viele verschiedene Arten von Tuch. Wenn ich Euer Anliegen kenne, werde ich Euch recht tun.

Käufer: Das werde ich merken, Frau. Nun lasst mich sehen: Was soll die Elle von diesem gemischten Tuch kosten?

Verkäuferin: Herr, wie viele Ellen braucht Ihr?

Käufer: Ich will 12 Ellen haben. Nun sagt, was die Elle kosten soll.

Verkäuferin: Wenn ich ein wohlwollendes Wort sage, nehmt Ihr sie?

Käufer: Frau, ich weiß es nicht.

Verkäuferin: Ich werde Euch jede Elle für 24 Groten geben.

Käufer: Frau, das ist zu viel, es ist grobes Tuch.

Verkäuferin: Aber Euer Ehren, es ist gutes Tuch und wohl gearbeitet und von guter Breite und es ist geraut und geschoren. Reicht mir einen Gottespfennig und bietet mir großzügig.

Käufer: Frau, seht her, Ihr sollt 20 Groten haben.

Verkäuferin: Herr, das ist schlecht geboten. Ich werde es Euch nicht geben, denn ich werde Verlust machen.

Käufer: Frau, Euren Verlust will ich nicht. Seht, was Ihr tun könnt.

Verkäuferin: Nichts, Herr. Alles, hätte ich Brot und Geld.

Käufer: Nun, Frau, wenn das so ist, will ich Dir 22 Groten geben, ebenso für ein Wort wie für Hundert.

Verkäuferin: Mehr: 23.

Käufer: Frau, Ihr wisst alles.

Verkäuferin: Herr, ich will gerne, dass Ihr es bekommt. Wenn es Euch gut erscheint, kommt ein anderes Mal wieder zu mir.

Käufer: Frau, gerne. Messt mir gut ab.

Verkäuferin: Herr, und wenn Ihr schliefet, würde ich Euch all das Eure geben.

Käufer: Frau, das weiß ich wohl. Und ich sage nichts Schlechtes. Ich will das Geld holen, denn es scheint mir, dass mir Recht geschieht. Sieh, auf wie viel es sich beläuft, das ich Dir schuldig bin.

Verkäuferin: Herr, die 12 Ellen zu 20 Groten die Elle, das wäre 1 Pfund. Ich möchte aber für jede Elle 2 Schilling, also 24 Groten. Das sind bei 12 Ellen insgesamt 24 Schilling. So gerechnet ergibt sich in der Summe ein Pfund und 4 Schilling. Und die will ich haben.

Käufer: Nehmt, Frau. Ich glaube wohl, dass ich gut gezählt habe.

Verkäuferin: Herr, ich habe das Meine. Ich lobe Euch sehr.

Käufer: Adieu, Frau.

Verkäuferin: Herr, Gott schütze Euch vor Schlechtem, wo immer Ihr geht.

Dieser Dialog ist aus dem Gesprächsbüchlein »Le Livre des Métiers« entnommen. Es wird im 15. Jahrhundert in Köln erstellt und dient als Schulungsbuch für angehende Einzelhandelskaufleute. Es ist zweisprachig: romanisch und flämisch.

Practice Conversation for Clothes Sellers

This dialogue is taken from a book of conversations called ‚Le Livre des Métiers‘. It was published in Cologne in the 15th century and serves as a training manual for apprentice sales staff. It was written in two languages, Romance and Flemish.

Saleswoman: Sir, good Sir, come closer and buy from me, for I have many kinds of cloth. If you tell me what you need, I will find it for you promptly.

Purchaser: I will find it myself, good woman. Now let me see. What does a cubit of this mixed cloth cost?

Saleswoman: How many cubits do you need, Sir?

Purchaser: I will take 12 cubits. Now tell me how much the cubit costs.

Saleswoman: If I say an encouraging word, will you take it?

Purchaser: I know not, good woman.

Saleswoman: I will give you each cubit for 24 groats.

Purchaser: Good woman, that is too much, it is coarse cloth.

Saleswoman: But Your Honour, it is good cloth and well made and broad, and most finely raised and sheared. Give me a Lord’s penny and be generous to me.

Purchaser: See here, woman, you shall have 20 groats.

Saleswoman: Sir, that is a poor offer. I will not give it to you, for I should make a loss.

Purchaser: Your loss is not my aim, good woman. See what you can do.

Saleswoman: Nothing, Sir. Everything, had I but bread or money.

Purchaser: Well, good woman, if that is the case, I will give you 22 groats, for one word as for one hundred.

Saleswoman: More: 23.

Purchaser: Woman, you know everything.

Saleswoman: Sir, I am most willing for you to have it. If it seems good to you, come back to me another time.

Purchaser: I will, good woman. Measure it well for me.

Saleswoman: Sir, and if you were asleep I would give you all your due.

Purchaser: I know that well, good woman. And I say nothing ill. I shall fetch the money, for its seems I have a fair deal. Tell me how much I owe you.

Saleswoman: Sir, the 12 cubits at 20 groats the cubit would make 1 pound. But I would have 2 shillings for each cubit, so 24 groats. For 12 cubits that makes 24 shillings altogether. So in total that is one pound and 4 shillings. And that I mean to have.

Purchaser: Take it, good woman. I believe I have paid well.

Saleswoman: Sir, I have my due. I thank you kindly.

Purchaser: Farewell, good woman.

Saleswoman: Sir, may God save you from harm wherever you go.

Säljpitch

Säljare: Herre, gode man, kom fram och köp hos mig för jag har många olika slags tyg. När jag vet dina behov kommer jag att göra rätt åt er.

Köpare: Det kommer jag att märka. Låt mig nu se: Vad ska det kosta med ett aln av detta blandade tyg?

Säljare: Herre, hur många aln behöver ni?

Köpare: Jag vill ha 12 aln. Säg nu, vad kostar det?

Säljare: Om jag säger ett välvilligt ord, tar du det då?

Köpare: Kvinna, jag vet inte.

Säljare: Jag ska ge dig varje aln för 24 grotar.

Köpare: Kvinna, det är för mycket. Det är ett grovt tyg.

Säljare: Men ärade herre, det är bra tyg. Det är väl tillverkat och av god bredd och ruggat och överskuret. Räck mig en gudspenning och bjud mig generöst.

Köpare: Kvinna, se här, du ska få 20 groter.

Säljare: Herre, det är dåligt bjudet. Jag ska inte ge det till er för jag kommer att göra förlust.

Köpare: Kvinna, din förlust vill jag inte. Se vad du kan göra.

Säljare: Ingenting, herre. Allt om jag hade bröd eller pengar.

Köpare: Nu kvinna, om det är så det är, ska jag ge dig 22 grotar, likväl för ett ord som för hundra.

Säljare: Mer. 23.

Köpare: Kvinna, du vet allt.

Säljare: Herre, jag vill gärna att du ska få tyget. Om du är nöjd kom tillbaka till mig en annan gång.

Köpare: Kvinna, gärna. Mät bra för mig.

Säljare: Herre, även om du sov skulle jag ge dig det du förtjänar.

Köpare: Kvinna, det vet jag nog. Och jag säger inget dåligt. Jag vill bara hämta mina pengar för det tycks mig att det ska ske rätt åt mig. Se, vad det uppgår till som jag är skyldig till dig.

Säljare: Herre, de 12 aln till 20 grotar, det blir 1 pund. Jag vill dock ha 2 Shilling per aln, alltså 24 grotar. Vid 12 aln blir det sammanlagd 24 Shilling. Räknat så här blir summan 1 pund och 4 Shilling. Och dem vill jag få.

Köpare: Ta, kvinna. Jag tror nog att jag har räknat rätt.

Säljare: Herre, jag fick vad jag förtjänar. Jag lovordar Er mycket.

Köpare: Adjö, kvinna.

Säljare: Herre, må Gud skydda er från det dåliga vart du än går.

 

Denna dialog är tagen ur samtalsboken “Le Livre Des Mestiers“. Den är avsedd till framtida detaljhandlare och trycktes i Köln på 1400-talet. Boken är tvåspråkig, på romerska och flamska.

Обучающий диалог для продавцов сукна

Продавщица: Сударь, добрый человек, подойдите поближе и купите у меня, потому что у меня много разных видов сукна. Если Вы мне расскажите свои пожелания, я смогу угодить Вам.

Покупатель: Я это запомню, сударыня. А теперь позвольте посмотреть: сколько стоит локоть этого смешанного сукна?

Продавщица: Сударь, сколько локтей Вам нужно?

Покупатель: Мне нужно 12 локтей. А теперь скажите уже, сколько стоит один локоть.

Продавщица: Если я назову Вам приятную цену, Вы его возьмете?

Покупатель: Сударыня, я не знаю.

Продавщица: Вам я посчитаю по 24 грота за локоть.

Покупатель: Сударыня, это слишком дорого, это ведь грубое сукно.

Продавщица: Но, Ваше благородие, это хорошее сукно, хорошо выработанное и хорошей ширины, ворсовое и со стриженным ворсом. Дайте же мне задаток и будьте щедры.

Покупатель: Сударыня, смотрите, я предлагаю Вам 20 гротов.

Продавщица: Сударь, этого мало. Я Вам не продам сукно, иначе у меня будут убытки.

Покупатель: Сударыня, я не хочу, чтобы у Вас были убытки. Посмотрите, может быть, Вы можете что-нибудь сделать.

Продавщица: Ничего, сударь. Всё, если бы у меня были хлеб и деньги.

Покупатель: Ну что ж, сударыня, раз уж это так, то я предлагаю тебе 22 грота, за одно слово ровно как за сотню.

Продавщица: Больше: 23.

Покупатель: Сударыня, Вы всё знаете.

Продавщица: Сударь, я очень хочу, чтобы Вы взяли мое сукно. Если оно Вам понравится, то в следующий раз снова приходите ко мне.

Покупатель: Сударыня, с удовольствием. Отмерьте там хорошенько.

Продавщица: Сударь, даже если бы Вы заснули, я бы дала Вам всё, что Вам причитается.

 

Покупатель: Сударыня, я это прекрасно знаю. И не говорю ничего плохого. Пойду принесу деньги, потому что мне кажется, что всё удачно складывается. Посмотри, сколько я тебе буду должен.

Продавщица: Сударь, 12 локтей по 20 гротов, получается 1 фунт. Но я прошу за каждый локоть по 2 шиллинга, то есть 24 грота. В общей сложности за 12 локтей 24 шиллинга. Получается сумма в 1 фунт и 4 шиллинга. Именно столько я прошу.

Покупатель: Пожалуйста, сударыня. Я надеюсь, что я правильно посчитал.

Продавщица: Сударь, я получила свое. Хвала Вам.

Покупатель: Прощайте, сударыня.

Продавщица: Сударь, пусть Господь защит Вас от всех невзгод на Вашем пути.

 

Этот диалог взят из кодекса «Книга ремесел» (франц. «Le Livre Des Métiers»). Он составлен в 15 веке в Кёльне и служит в качестве учебного пособия для начинающих продавцов розничной торговли. Пособие написано на двух языках: романский и фламандский.

08
Brügge 1361 - Krisen der Grafschaft Flandern

Die glänzenden Kostbarkeiten, die Vielfalt des Warenangebots und die farbenfrohen, wertvollen Tuche auf den städtischen Märkten Flanderns können nicht darüber hinwegtäuschen, dass das Leben der meisten Menschen im 14. Jahrhundert immer wieder von Hungersnöten, Krisen und Konflikten bedroht ist.

Flandern ist zu dieser Zeit ein urbanes Ballungsgebiet. Etwa 36 Prozent aller Menschen leben hier in Städten – für das Mittelalter sind das außergewöhnlich viele. Brügge zählt mit etwa 35.000 Einwohnern zu den drei größten Städten der Grafschaft. Der internationale Handel stützt sich in Flandern vor allem auf die zahlreichen Handwerker in der Textilproduktion. Spezialisierte Facharbeiter wie Weber, Walker, Färber und Scherer stellen in Flandern Tuche her, die überall in Europa begehrt sind. Die Erfindungen von Trittwebstuhl, Spinnrad und Walkmühle haben die wichtigsten Arbeitsschritte bereits mechanisiert.

Doch mit Beginn des 14. Jahrhunderts verschlechtert sich die wirtschaftliche Konjunktur zunehmend, was sich vor allem in der flandrischen Tuchindustrie zeigt. Nach ungewöhnlich starken Regenfällen herrscht überall in Europa Hungersnot, besonders betroffen aber sind die dicht bevölkerten Gebiete. In Brügge lässt der Magistrat der Stadt im Jahr 1315/1316 Korn aus dem Mittelmeerraum einführen, um die Not zu lindern. Dennoch stirbt mindestens ein Zwanzigstel der gesamten Bevölkerung. Weil die Böden in den vergangenen Jahrzehnten intensiv kultiviert wurden, ist ihre Fruchtbarkeit stark gesunken. So kann auch eine vergleichsweise gute Ernte den Mangel nicht mehr so schnell ausgleichen. Die Bevölkerung gerät auch bei kleinen Ernteausfällen bereits unter Druck. Für die Arbeiter in den Städten verstärkt sich die Lebensmittelknappheit, als die Ernteerträge generell nachlassen.

Im Inneren der von starken sozialen Gegensätzen geprägten Städte kommt es zunehmend zu Konflikten zwischen den verschiedenen Gruppen der Bewohner. Die flandrischen Städte werden von einer exklusiven politischen Elite kontrolliert. Zunftmitglieder, Handwerker, aber auch Lohnarbeiter der Tuchindustrie greifen das Machtmonopol dieser Führungsriege an. Immer wieder kommt es zu städtischen Revolten. Schon bald brechen die Spannungen nicht mehr nur zwischen Handwerkern und der städtischen Elite aus, sondern auch unter den verschiedenen Handwerkergruppierungen selbst, beispielsweise zwischen Webern und Walkern. In Gent gibt es zwischen 1311 und 1375 mindestens 13 gewalttätige Auseinandersetzungen zwischen diesen beiden großen Berufsgruppen des Textilgewerbes. Die Städte kämpfen ihrerseits wiederum um Autonomie gegenüber ihrem Landesherrn, dem Grafen von Flandern.

Crises and Social Conflicts in the Country of Flanders

The glittering treasures, the range of goods on offer and the colourful, costly fabrics in the municipal markets of Flanders cannot disguise the fact that in the 14th century most people’s lives are permanently exposed to the risk of famine, crises and conflicts.

Flanders is an urban conurbation at this time. Around 36 percent of its inhabitants live in towns, which is an unusually high figure for the Middle Ages. Bruges with its 35,000 inhabitants is one of the three largest cities in the county. International trade in Flanders mainly revolves around the many artisans involved in textile production. Specialised tradesmen such as weavers, fullers, dyers and shearers make cloth in Flanders that is in demand throughout Europe. Inventions like the foot-treadle loom, spinning wheel and fulling mill have already mechanised the main steps of the process.

But at the beginning of the 14th century the economy takes an increasingly downward turn, which is particularly evident in the Flemish textile industry. Everywhere in Europe is suffering from famine, after a period of unusually heavy rainfall, but the densely populated urban areas are the worst affected. In Bruges to alleviate the misery the municipality imports corn from the Mediterranean Region in 1315 and 1316. Despite this, at least one twentieth of the population dies as a result of the famine. Soils are considerably less fertile because they have been cultivated so intensively over previous decades. So even a comparatively good harvest can no longer make up for the shortfalls. Even a slight reduction in annual yields puts the population under great pressure. The declining harvests exacerbate the food shortages for the workers in the towns.

Within the towns, where social inequality is rife, there are increasingly frequent conflicts between different groups of inhabitants. The Flemish towns are controlled by an exclusive political elite. Members of the guilds and tradesmen, but also labourers in the textile industry, challenge the monopoly on power held by the ruling class. Riots and revolts occur repeatedly in the towns. Soon tensions no longer just break out between tradesmen and the urban elite, but also between the various groups of tradesmen themselves, for example between weavers and fullers. In Ghent between 1311 and 1375 there are at least 13 violent clashes between these two major groups in the textile trade. The towns themselves are in turn fighting for autonomy from their ruler, the Count of Flanders.

Kriser och sociala konflikter i grevskapet Flandern

De glänsande dyrbarheterna, mångfalden av varuutbud och det färgglada, värdefulla klädet från marknaderna i Flanderns städer, kan inte dölja att för de flesta människor på 1300-talet var livet ständigt hotat av hungersnöder, kriser och konflikter.

Vid den här tiden är Flandern en urban storstadsregion. Ungefär 36 procent av alla människor bor här i städer – det är ovanligt mycket för medeltiden. Brügge, med runt 35 000 invånare, räknas till en av de tre största städerna i grevskapet. I Flandern stöder sig den internationella handeln framför allt på de många hantverkarna inom textilproduktionen. Specialiserade fackarbetare som vävare, valkare, färgare och tillskärare, pruducerar i Flandern kläde som är eftertraktat i hela Europa. Uppfinningar som trampvävstol, spinnrock och valkkvarn har redan mekaniserat de viktigaste arbetsmomenten.

Den ekonomiska konjunkturen försämras dock mer och mer under början av 1300-talet vilket framför allt märks i den flandriska klädesindustrin. Efter ovanliga skyfall härskar hungersnöd i hela Europa, särskilt drabbade är de mer befolkade områdena. Stadsförvaltningen i Brügge låter år 1315/1316 införa spannmål från medelhavsområdet för att lindra nöden. Trots det dör minst 5 % av hela befolkningen. Eftersom marken under de gångna årtiondena varit intensivt uppodlad har bördigheten sjunkit mycket. På så sätt kan en jämförelsevis god skörd inte utjämna bristen så snabbt. Befolkningen står också redan under tryck vid dåliga skördar. För arbetarna i städerna förstärks bristen på livsmedel när skördarna i allmänhet minskar.

I de av starka sociala motsättningar präglade städerna, tillkommer dessutom konflikter mellan olika grupper av borgare och invånare. De flandriska städerna kontrolleras av en exklusiv politisk elit. Skråmedlemmar, hantverkare men också daglönare i klädesindustrin, angriper denna lednings maktmonopol. Det blir gång på gång revolter i städerna. Snart är det inte bara spänningar mellan hantverkare och elit som bryter ut, utan också mellan de olika hantverkargrupperna själv, till exempel mellan vävare och valkare. I Gent äger mellan åren 1311 och 1375 minst 13 våldsamma stridigheter rum mellan dessa båda stora yrkesgrupper inom textilyrkena. Städerna å sin sida kämpar fortsatt om självständighet från sin landsherre, greven av Flandern.

Кризисы и социальные конфликты во Фландрии

За изобилием изысканных драгоценностей, разнообразных товаров и превосходного сукна на городских рынках Фландрии скрывается суровая действительность – в XIV веке жизнь большинства людей неразрывно связана с  голодом, кризисами и конфликтами.

Фландрия к этому моменту представляет собой высоко урбанизированный регион. Около 36 процентов всего населения графства живёт в городах – для Средневековья это исключительно высокий показатель. Брюгге с численностью населения около 35.000 человек является одним из трёх крупнейших городов графства. Расцвету международной торговли во Фландрии способствует, прежде всего, развитое ремесленное текстильное производство. Фламандские мастера – ткачи, сукновальщики, красильщики и стригальщики – изготавливают сукно, которое пользуется исключительным спросом во всей Европе. Важнейшие шаги производственного процесса механизируются с изобретением ткацкого станка с ножным приводом, самопрялки и сукновальной машины.

Однако с начала XIV века экономическая ситуация во Фландрии ухудшается, что сразу же отражается на производстве сукна. После периода необыкновенно сильных дождей во всей Европе царит массовый голод, от которого страдают в первую очередь густонаселённые районы. В 1315-1316 годах городской магистрат Брюгге принимает решение об импорте зерна из средиземноморских стран, чтобы предотвратить катастрофу. Тем не менее, в результате голода погибает как минимум двадцатая часть всего населения. Почвы, которые интенсивно культивировались в течение предшествующих десятилетий, постепенно утратили плодородность, поэтому даже сравнительно хороший урожай не может сразу восполнить дефицит продовольствия. При гибели даже самой незначительной части урожая ситуация становится критической. Для рабочего населения городов недостаток продовольствия усугубляется с всеобщим снижением урожайности в регионе.

В городах, полных глубоких социальных противоречий, всё чаще возникают конфликты между различными группами населения. Города Фландрии полностью контролируются узким кругом политической элиты. Представители цехов, ремесленники, а также наёмные рабочие из сферы суконного производства восстают против этой монополии на власть. Снова и снова в городах вспыхивают бунты и восстания. Вскоре конфликт между ремесленниками и городскими элитами усугубляется противоречиями внутри самого ремесленничества, например, между ткачами и сукновальщиками. В Генте в период с 1311 по 1375 год происходит как минимум 13 вооружённых конфликтов между этими двумя крупнейшими ремесленными группами текстильной промышленности. Города, в свою очередь, вступают в борьбу со своим сюзереном – графом Фландрским – за права автономии.

09
Pest 1350 - Decamerone

Andere aber waren grausameren Sinnes – obgleich sie vermutlich sicherer gingen – und erklärten, kein Mittel gegen die Seuche sei so wirksam und zuverlässig wie die Flucht. In dieser Überzeugung verließen viele, Männer wie Frauen, ohne sich durch irgendeine  Rücksicht halten zu lassen, allein auf die eigene Rettung bedacht, ihre Vaterstadt, ihre Wohnungen, ihre Verwandten und ihre Vermögen und flüchteten auf ihren eigenen oder gar einen fremden Landsitz, als ob der Zorn Gottes, der durch diese Seuche die Ruchlosigkeit der Menschen bestrafen wollte, sie nicht überall gleichmäßig erreichte, sondern nur diejenigen vernichtete, die sich innerhalb der Stadtmauern antreffen ließen, oder als ob niemand mehr in der Stadt verweilen solle und deren letzte Stunde gekommen sei.

Wir wollen davon schweigen, dass ein Mitbürger den anderen mied, dass der Nachbar fast nie den Nachbarn pflegte und die Verwandten einander selten oder nie besuchten, aber mit solchem Schrecken hatte dieses Elend die Brust der Männer wie der Frauen erfüllt, dass ein Bruder den andern im Stich ließ, der Oheim seinen Neffen, die Schwester den Bruder und oft die Frau den Mann, ja, was das Schrecklichste ist und kaum glaublich scheint: Vater und Mutter weigerten sich, ihre Kinder zu besuchen und zu pflegen, als wären es nicht die ihrigen.

Es kam selten vor, dass eine Leiche von mehr als zehn oder zwölf Nachbarn zur Kirche geleitet wurde. Dabei trugen nicht achtbare und befreundete Bürger die Bahre, sondern eine Art Totengräber, die sich aus dem niederen Volk zusammengefunden hatten und Pestknechte genannt wurden, gingen eilfertig mit dem Sarge und vier oder sechs Geistlichen nicht in die vom Verstorbenen vorher bestimmte Kirche, sondern in die nächste beste, manchmal mit wenigen Lichtern, zuweilen aber auch mit keinem.

Die Lage der kleinen Leute und wohl auch der meisten aus dem Mittelstand war noch viel elender, da sie entweder von der Hoffnung oder von der Armut in ihren Häusern zurückgehalten wurden, mit den Nachbarn verkehrten und daher täglich zu Tausenden erkrankten und bei dem vollständigen Mangel an Pflege und Hilfe rettungslos starben. Es gab viele, die bei Tag oder Nacht auf offener Straße verschieden, viele, die ihren Geist in den Häusern aufgaben und ihren Nachbarn erst durch den Gestank, der aus ihren faulenden Leichen aufstieg, Kunde von ihrem Tode brachten. So war von den einen wie von den andern alles voll, denn überall starben Menschen.

Decamerone

Some were of a more barbarous, though, peradventure, a surer way of thinking, avouching that there was no remedy against pestilences better than—no, nor any so good as—to flee before them;  wherefore, moved by this reasoning and recking of nought but themselves, very many, both men and women, abandoned their own city, their own houses and homes, their kinsfolk and possessions, and sought the country seats of others, or, at the least, their own, as if the wrath of God, being moved to punish the iniquity of mankind, would not proceed to do so wheresoever they might be, but would content itself with afflicting those only who were found within the walls of their city, or as if they were persuaded that no person was to remain therein and that its last hour was come.

Indeed, leaving be that townsman avoided townsman and that well nigh no neighbour took thought unto other and that kinsfolk seldom or never visited one another and held no converse together save from afar, this tribulation had stricken such terror to the hearts of all, men and women alike, that brother forsook brother, uncle nephew and sister brother and oftentimes wife husband; nay (what is yet more extraordinary and well nigh incredible)  fathers and mothers refused to visit or tend their very children, as they had not been theirs.

Few, again, were they whose bodies were accompanied to the church by more than half a score or a dozen of their neighbours, and of these no worshipful and illustrious citizens, but a sort of blood-suckers, sprung from the dregs of the people, who styled themselves pickmen and did such offices for hire, shouldered the bier and bore it with hurried steps, not to that church which the dead man had chosen before his death, but most times to the nearest, behind five or six priests, with little light and whiles none at all.

The condition of the common people (and belike, in great part, of the middle class also) was yet more pitiable to behold, for that these, for the most part retained by hope or poverty in their houses and abiding in their own quarters, sickened by the thousand daily and being altogether untended and unsuccoured, died well nigh all without recourse. Many breathed their last in the open street, whilst other many, for all they died in their houses, made it known to the neighbours that they were dead rather by the stench of their rotting bodies than otherwise; and of these and others who died all about the whole city was full.

Decamerone

Andra hade dock grymmare sinne – om än de antagligen var på den säkra sidan – och förklarade att inget annat medel är lika verksamt och tillförlitligt mot farsoten som flykten. Övertygade om detta lämnade många, män liksom kvinnor, utan att låta hålla sig av någon hänsyn och endast med tanken på den egna räddningen, sin faderstad, sina bostäder, sina släktingar och förmögenheter och flydde till sin egen eller även en främmandes landgods; som om Guds vrede, som genom denna farsoten ville bestraffa människornas skändlighet, inte hade nått dem jämnt utan bara plånade ut de som lät anträffa sig inom stadsmurarna eller som om ingen skulle vistas i staden och dess sista timme hade kommit.

Vi vill tiga om att en medborgare undvek den andre, att en granne nästan aldrig vårdade sin granne och att släktingarna besökte varandra bara sällan eller aldrig; men med sådan skräck hade eländet fyllt männens och kvinnornas bröst, att en broder lämnade den andra i sticket, morbrorn systersonen, systern brodern och ofta frun sin man, ja, och det mest fruktansvärda och det som knappt verkar troligt: fader och moder som vägrar besöka och vårda sina barn, som om de inte var deras.

Det förekom mycket sällan att ett lik leddes till kyrkan av fler än tio eller tolv grannar. Därvid bar inte aktningsvärda folk eller vänskapligt sinnade borgare båren, utan en sorts dödgrävare, som hade funnits i det lägre folket och kallades för pestknektar. De gick brådskande med kistan och fyra eller sex präster till nästa bästa kyrka och inte till kyrkan som hade bestämts av den döda i förväg. Ibland gick de med lite ljus men ibland inte ens med något ljus alls.

Läget hos det lägre folket men även det hos de flesta ur medelklassen var ännu mer eländigt, då de antingen av sina hopp eller av sin fattigdom hölls tillbaka till sina hus. De umgicks med grannarna och tusentals människor, smittades dagligen och dog sedan räddningslöst vid  fullständig brist på vård och hjälp. Om dagarna och nätterna fanns det många som avled mitt på gatan, många som gav upp sin ande i husen där grannarna inte uppmärksammade deras död förrän stanken steg upp ur de ruttnande liken. På så sätt var det fullt av de ena och de andra; för överallt dog det människor.

Декамерон

Иные же придерживались мнения более сурового, но, очевидно, более верного, утверждая, что нет более действенного средства уберечься от заразы, чем спастись от неё бегством. Полагая так и лишь о собственном спасении думая, многие мужчины и женщины, не оглядываясь, покинули родной город, дома и жилища, родных и всё имущество и устремились в свои, а кто и в чужие поместья за городом; будто гнев Божий, что намеревался заразой этой покарать людей за злодеяния их, не нашёл бы их, куда бы они ни попрятались, но обрушился бы лишь на тех, кто остался в стенах города; или будто городу пробил последний час, и все, кто не покинут его, не выживут.

Умолчим о том, что горожане избегали друг друга, соседи не помогали друг другу, а родственники друг с другом почти не виделись. Беда эта вселила в сердца мужчин и женщин столь великий ужас, что брат покидал брата, дядя — племянника, сестра — брата, а нередко и жена — мужа, и, что самое страшное и невероятное, отцы и матери избегали навещать детей своих и ходить за ними, будто были они им и не родные вовсе.

Лишь изредка покойника провожали в церковь человек десять-двенадцать соседей, и несли его не друзья или почтенные граждане, а похоронщики из простолюдинов, называемые чумными могильщиками; в сопровождении пяти-шести священнослужителей шли они с носилками скорым шагом в церковь, и не в ту, где умерший еще при жизни завещал отпевать его, а в ближайшую, и свечей с ними было лишь небольшое количество, а иногда и не было вовсе.

Положение простолюдинов и большинства людей со средним достатком было ещё плачевнее, ибо из надежды или из бедности оставались они в своих домах и среди соседей, и оттого заболевали день за днём тысячами и умирали, ибо не было за ними ни ухода, ни помощи им. Многие кончались прямо на улице, кто днём, кто ночью, а иные испускали дух в домах своих, но соседи узнавали о том, лишь почуяв зловоние, источаемое их телами тлеющими. И так весь город полнился и первыми и вторыми, ибо всюду умирали люди.

10
Pest 1350 - Pest

Die Pest verändert das Straßenbild in den Städten. Wer es vermeiden kann, an die Luft zu gehen, bleibt im Haus. Doch Karrenschieber und andere Berufsgruppen, die ihr tägliches Brot auf den Straßen verdienen, können nicht umhin, draußen unterwegs zu sein.

Was genau sich zur Zeit der Pest abgespielt hat, können wir nur vermuten. Mit ziemlicher Sicherheit sieht man Pestwagen durch die Straßen ziehen, auf denen diejenigen, die der Seuche bereits zum Opfer gefallen sind, zu den Friedhöfen außerhalb der Stadt gebracht werden.

Vielleicht stehen Pestkörbe auf den Straßen, in denen Hölzer und Räucherwerk abgebrannt werden, um die schlechte Luft zu reinigen. Man weiß nichts über die Krankheit und versucht dennoch, Vorkehrungen zu treffen. Die sogenannte Miasma-Theorie geht davon aus, dass die Seuche durch giftige Verunreinigungen der Luft übertragen wird. Zum Ausräuchern der verpesteten Luft werden auf den Straßen vermutlich Wacholder, Eichen- und Kienholz sowie in den Häusern aromatische Kräuter wie Thymian, Lavendel und Rosmarin entzündet.

Im ersten der Lübecker Pestrezepte aus der Zeit um 1600 empfehlen zwei Ärzte eine simplere Maßnahme: »Der beste menschliche Rat gegen diese gefährliche Seuche ist […] man vermeide die Häuser und Menschen, wo die Pestilenz vorhanden ist

Häuser, in denen Bewohner bereits an der Pest erkrankt sind, werden mit Kreuzen markiert, um andere zu warnen.

Zudem wird in den Pestrezepten geraten: »dass man des Morgens nicht hinausgeht, bevor man eine Zeit lang auf gewesen ist, […] und dass man das Haus abends und morgens eine gute Weile mit Lavendelblumen, Wacholderbeeren sowie Holz ausräuchern solle und dies stets eine Weile halte

Außerdem esse man »des Morgens ehe man ausgeht ein Butterbrot mit Lorbeeren«.

Pest

In the cities the plague changes the face of the streets. Anyone who can avoid going outside, stays indoors. But carters and others who earn their daily bread on the streets have no choice but to spend their working day outside.

We can only speculate about what things really looked like at the time of the Black Death. It is fairly certain that dead-carts can be seen in the streets, taking those who have already fallen victim to the disease to cemeteries outside the town.

Maybe there are plague braziers on the streets, in which wood and incense are burnt in an attempt to purify the pestilent air. People know nothing about the disease, yet still try to take precautions. What is known as the “miasma theory“ assumes that the plague is transmitted via a noxious form of polluted or “bad air“. To smoke out the pestilential air they will have burnt juniper, oak and resinous woods on the streets, and aromatic herbs such as thyme, lavender and rosemary at home.

In the first of the prescriptions against the plague published in Lübeck around 1600, two doctors recommend an even simpler measure: “The best human advice against this dangerous epidemic is to avoid the houses and people where the plague is present.“

Houses in which the inhabitants have already contracted the plague are marked with a cross to warn others.

The prescriptions against the plague also advise: “not to go out in the morning before one has been up for a while … and that one should smoke out the house for a good while in the evening and morning with lavender blossoms, juniper berries and wood and always keep it so.“

In addition, one should “eat a slice of bread and butter with bayleaves in the morning before going out.“

Pesten

Pesten förändrade städernas gatubild. Den som kan undvika att gå ut stannar hemma. Kärrskjutare och andra yrkesgrupper, som tjänar sin dagliga bröd på gatorna, kunde dock inte låta bli att vara ute på gatan.

Vad som exakt utspelade sig i pestens tider kan vi bara förmoda. Tämligen säkert ser man pestvagnar dra genom gatorna mot kyrkogården som ligger utanför staden, med dem på som redan fallit offer för farsoten.

Kanske står det pestkorgar på gatan i vilka det bränns rökeriverk för att rengöra den dåliga luften. Man vet inget om epidemin och försöker ändå att vidta förebyggande åtgärder. Den så kallade “miasma-teorin“ utgår ifrån antagandet att folk smitas med pesten via giftiga föroreningar i luften. För att röka ut de nedsmittade luften bränns det antagligen en, ek- och torrved på gatorna såsom aromatiska örter liksom timjan, lavendel och rosmarin i husen.

I det första pestreceptet från Lübeck från tiden kring 1600 rekommenderar två läkare en enklare åtgärd: “Det bästa mänskliga rådet mot denna farliga farsoten är … [man] undviker de husen och människorna där pesten förekommer.“

Husen där invånarna redan har smittats med pesten markeras med kryss för att varna de andra.

Dessutom råds i pestreceptet: “att man inte går ut på morgonar innan man har varit uppe ett tag … och att man både på morgonar och kvällar ska röka ut huset en bra stund med lavendelblommor, enbär och träd som håller en stund“

Därutöver ska man äta “en smörgås med lagerbär på morgonen innan man går ut.“

Чума

Чума меняет облик городских улиц до неузнаваемости. Любой, кто только может, старается не покидать пределы дома. Извозчики же и представители других профессий, зарабатывающих свой хлеб на улицах города, не могут себе позволить не выходить за порог.

Нам остаётся лишь догадываться о том, что именно происходило во время чумы. Определённо можно представить себе картину движущихся повозок, на которых тела умерших вывозятся на кладбища за пределы города.

Возможно, на улицах стоят корзины, в которых в попытках очистить воздух дымом разжигаются дерево и благовония. О болезни мало что известно, тем не менее, предпринимаются попытки её предотвращения. Так называемая “теория миазмов“ утверждает, что источником болезни служат ядовитые загрязнения воздуха. Для того чтобы очистить “нездоровый“ воздух, на улицах, вероятно, разжигается можжевеловое, дубовое и смолистое дерево, а в домах – душистые травы, такие как тимьян, лаванда и розмарин.

В самом первом любекском рецепте лечения чумы, датируемом примерно 1600 годом, два врача дают простые рекомендации: “Лучший человеческий совет против этой опасной болезни -[… ] избегать людей и домов, в которых чума уже поселилась„.

Дома, в которых находятся больные чумой, отмечаются крестом, служащим другим предупреждением.

Рецепты лечения чумы советуют также “не выходить утром из дома сразу после пробуждения[… ]и разжигать вечером и утром цветы лаванды, можжевеловые ягоды и можжевеловое дерево и дым этот держать в доме некоторое время„.

Помимо этого стоит съедать “по утрам, прежде чем покинуть дом, хлеб с маслом и лавровыми ягодами„.

11
London 1478 - Gepäckstapel Rinck

AUF DEM HOF (AM KAI) DES HANSEKONTORS IN LONDON

HANS STUTTE
(ruft von Weitem) Hey, Rinck!

HERMANN RINCK
(erfreut) Stutte! Welch Freude dich zu sehen! Was machst du denn schon so früh hier draußen?

Stutte kommt vom Kran herübergelaufen. Schritte kommen näher.

HANS STUTTE
(kommt rübergelaufen) Ach, ich muss mich um meine Holzladung kümmern, die … die ist gerade eingetroffen. Und du? Bist du auch gerade angekommen?

HERMANN RINCK
Mit Sack und Pack wie du siehst!

HANS STUTTE
Na, dann meld dich mal gleich bei unserem Ältermann. Der ist hier vorhin noch rumgelaufen.

HERMANN RINCK
Ja, jaja, hab ihn schon gesucht. Ich hoffe, er lässt mich wieder in unsere alte Stube einziehen.

HANS STUTTE
Na ja Rinck, also nimm’s mir nicht übel, aber als Kölner kannst du hier nun nicht gerade auf freundliche Gesten hoffen. Ich mein‘ also, versteh mich nicht falsch … ich freu mich, dass du wieder da bist. Aber alle haben euch Kölnern hier noch lange nicht verziehen.

HERMANN RINCK
Was heißt hier freundliche Gesten? Die Stube gehörte unserer Familie schon eine Ewigkeit! Da haben wir immer gewohnt, wenn wir in London waren, seit Generationen! Meinem Vater hat das Herz geblutet, als wir da ausziehen mussten. Und was will man ausgerechnet uns Rincks denn noch vorwerfen?

HANS STUTTE
Ich weiß, dein Vater war ja bei den Verhandlungen über eure Rückkehr ins Kontor immer zu Kompromissen bereit. Ich will dich auch nur vorwarnen … auch wenn wir uns offiziell jetzt wieder mit euch Kölnern versöhnt haben. Der Verrat sitzt bei einigen hier in London noch immer tief. Auch wenn das schon über 10 Jahre her ist.

HERMANN RINCK
Verrat … jetzt übertreib mal nicht!

HANS STUTTE
Ja dann solltest du mal die hören, die dabei waren, als der englische König hier alle verhaften ließ! Die Kölner, ja die haben uns einfach im Stich gelassen, haben sie gesagt. Ihr habt nur an euch gedacht. Ja, und für die eigenen Leute bessere Bedingungen beim König rausgeschlagen. Ja, so geht’s auch eben nicht.

HERMANN RINCK
Mensch Stutte, das ist doch alles lange her. Und ihr Danziger verfolgt doch auch eure eigenen Interessen.

HANS STUTTE
Du meinst, weil wir nicht wollen, dass diese englischen Tuchhändler bei uns in Danzig Privilegien bekommen?

HERMANN RINCK
Ja genau, man muss doch auch für einen guten Ausgleich sorgen. Sonst gibt’s hier in London bald für uns alle keine Sonderrechte mehr …

HANS STUTTE
Also Rinck, hey, das kannst du nun wirklich nicht vergleichen! Ihr Kölner habt euch gegen die anderen Hansestädte gestellt!

HERMANN RINCK
Aber die Sache ist doch geklärt. Und ich selbst war damals noch ein Kind!

HANS STUTTE
Ich weiß Rinck, ist ja auch nicht gegen dich persönlich. Ich sag ja nur … es dauert eben, bis das Vertrauen wieder da ist … [Kurze Pause] … Es würde vielleicht auch helfen, wenn in einer deiner Kisten die Verträge wären, die die Kölner bei ihrem Auszug einfach mitgenommen haben. Die wollen wir hier alle zurück!

HERMANN RINCK
(weicht aus) Also … davon weiß ich nichts … Aber … was ich auf jeden Fall dabei hab, sind ein paar Fässern von unserem bestem Rheinwein! … Sag mal, Stutte, du bist doch noch im Kaufmannsrat, oder?

HANS STUTTE
Ja klar! Wurde am Neujahrsabend wiedergewählt! Äh … wieso?

HERMANN RINCK
Kannst du nicht beim Ältermann ein gutes Wort für mich einlegen? Ich würd’s dir auch mit einem schönen Fass Wein danken …

HANS STUTTE
Also, eigentlich will ich mich da gar nicht so richtig einmischen.

HERMANN RINCK
Um der alten Freundschaft willen, Stutte, komm! Du weißt doch, wie viel meiner Familie an der Stube liegt.

HANS STUTTE
Ja, na gut … ich, ich guck mal, was ich machen kann.

JEMAND RUFT VON HINTEN
Hey, Stutte! Sind das hier auch noch deine Bretter?

HANS STUTTE
Eh, jaja, ja! Alles klar Rinck,du siehst, ich muss los.

Stutte geht weg. Schritte entfernen sich.

HERMANN RINCK
(ruft ihm hinterher) Dank dir, Stutte! Wir sehen uns nachher beim Essen …

 

IN THE YARD (QUAYSIDE) OF THE HANSE KONTOR IN LONDON

HANS STUTTE
(calls from a distance) Hey, Rinck!

HERMANN RINCK
(pleased) Stutte! What a pleasure to see you! What are you doing out here so early?

HANS STUTTE
(comes over) I have to take care of my timber shipment; it’s just come in. What about you? Have you just arrived?

HERMANN RINCK
With bag and baggage!

HANS STUTTE
Right, then you’d best go and see our alderman. He was around here earlier.

HERMANN RINCK
I’ve been looking for him. I hope he lets me move into our old rooms again.

HANS STUTTE
Well, Rinck, don’t mind my saying so, but as a Cologner you can’t expect much in the way of friendly gestures here. I mean, I’m pleased to see you again. Don’t get me wrong. But not everyone here has forgiven you Cologners yet.

HERMANN RINCK
What do you mean by friendly gestures; that room belonged to our family for ages! We’ve always lived there when we were in London; for generations! My father’s heart bled when we had to move out. And what do people still have against us Rincks anyway?

HANS STUTTE
I know, your father was always ready to compromise in the talks about you all returning to the trading post. I just want to warn you … even if we are officially reconciled with the families of Cologne. People here in London still haven’t forgotten that betrayal. Even if it was more than 10 years ago.

HERMANN RINCK
Betrayal … come on, don’t exaggerate!

HANS STUTTE
Then you should hear the people who were here when the English king had everyone arrested! The Cologners just left them in the lurch, they say. They only took care of themselves and got better terms from the king for their own people. But that’s not how it works.

HERMANN RINCK
Zounds, Stutte, that was all a long time ago. And you Danzigers look after your own interests too.

HANS STUTTE
You mean, because we don’t want the English drapers to get privileges in Danzig?

HERMANN RINCK
Yes, exactly, you have to live and let live. Otherwise none of us here in London will have any special rights any more …

HANS STUTTE
Oh no, Rinck, you can’t say that’s the same at all! You Cologners set yourselves against the other Hanse towns!

HERMANN RINCK
But it’s all been settled now. And I was just a child back then.

HANS STUTTE
I know, Rinck, it’s not about you personally. I’m just saying … it takes time to rebuild the trust … [Brief pause] … It would help if you had the contracts with you that the Cologners took with them when they moved out. We want them all back!

HERMANN RINCK
(evasively) Oh, I don’t know anything about that … But what I certainly do have with me are a few barrels of our best Rhineland wine! … Say, Stutte, you’re on the board of merchants, aren’t you?

HANS STUTTE
Of course! I was re-elected on New Year’s Eve, why?

HERMANN RINCK
Can’t you put in a good word for me with the alderman? There’d be a nice barrel of wine in it for you …

HANS STUTTE
Well, you know, I don’t really want to get mixed up in that.

HERMANN RINCK
For the sake of an old friend, Stutte! You know how much my family cares about that room.

HANS STUTTE
Alright, I’ll see what I can do.

SOMEONE CALLS FROM THE BACK
Hey, Stutte! Are these your boards too?

HANS STUTTE
Alright Rinck, I have to go.

HERMANN RINCK
Thanks, Stutte! I’ll see you later for lunch …

 

PÅ KAJEN VID HANSANS HANDELSKONTOR I LONDON

HANS STUTTE
(ropar från långt håll) Hallå där, Rinck!

HERMANN RINCK
(glatt förvånat) Stutte! Så roligt att träffa dig! Vad gör du här ute så tidigt?

HANS STUTTE
(kommer springande) Måste ta hand om min virkeslast, den har just anlänt. Och du då? Har du också just kommit?

HERMANN RINCK
Med pick och pack, som du kan se!

HANS STUTTE
Men skynda dig då att anmäla dig hos vår ålderman, jag såg honom här alldeles nyss.

HERMANN RINCK
Letade just efter honom. Hoppas han låter mig flytta in i vår gamla kammare igen.

HANS STUTTE
Ta inte illa upp nu, Rinck, men som Kölnare kan du nog inte hoppas på ett alltför vänligt mottagande. Alltså, jag menar…jag är verkligen glad att du är tillbaka. Missförstå mig inte. Men det finns många här som inte har förlåtit er Kölnare.

HERMANN RINCK
Vadå vänligt mottagande? Kammaren har ju vart i min familjs ägo i en halv evighet! Vi har alltid bott i den när har vi varit i London, sen flera generationer tillbaka! Min pappas hjärta blödde när vi var tvungna att flytta ut. Och vad skulle man ens kunna anklaga oss från familjen Rinck för?

HANS STUTTE
Jo, jag vet, din pappa var ju alltid beredd att kompromissa i förhandlingarna om er återkomst till handelskontoret. Jag vill bara förvarna dig…även om vi officiellt har försonats med Kölnarna nu. Förräderiet är fortfarande svårsmält för en del här i London. Även om det nu är mer än tio år sen dess.

HERMANN RINCK
Förräderi…sluta överdriva nu va!

HANS STUTTE
Då skulle du höra dem som var med när den engelska kungen lät arrestera allihop! Kölnarna lämnade dem helt enkelt i sticket, det är vad de säger. De från Köln tänkte bara på sig själva och på att förmå kungen att utverka bättre villkor för de egna handelsmännen. Och så fungerar det ju inte.

HERMANN RINCK
Men hallå, Stutte, det var ju så längesen nu. Och ni från Danzig bevakar väl också era egna intressen.

HANS STUTTE
Du menar att vi inte vill att de engelska klädeshandlarna ska få privilegier hos oss i Danzig?

HERMANN RINCK
Ja precis, man måste väl försöka få till en bra balans. Annars har väl snart ingen av oss här i London några särskilda privilegier längre…

HANS STUTTE
Men Rinck, det kan du väl ändå inte jämföra! Ni Kölnare satte er faktiskt upp mot alla de andra hansestäderna!

HERMANN RINCK
Men nu är ju detta redan utagerat. Och när det hände var jag bara ett barn!

HANS STUTTE
Jag vet, Rinck, men det är ju inte personligt menat. Jag menar ju bara
… att det tar ett tag tills förtroendet är återställt … [Kort paus] …
Det kunde kanske va till hjälp om du kunde leta i dina kistor och hitta avtalen som Kölnarna helt enkelt tog med sig när det flyttade ut. Dem skulle alla gärna vilja ha tillbaka!

HERMANN RINCK
(Undvikande) Alltså …. det där vet jag ingenting om … Men … nåt som jag i alla fall har med mig är ett par tunnor av vårt allra bästa rhenvin! … Du, Stutte, visst sitter du med i köpmannarådet?

HANS STUTTE
Jo men! Jag blev omvald på nyårsafton. Hurså?

HERMANN RINCK
Skulle du kunna lägga in ett gott ord för mig hos åldermannen? Jag skulle gärna ge dig en tunna vin som tack…

HANS STUTTE
Ähm, jag vill nog helst inte blanda mig i.

HERMANN RINCK
Men för gammal vänskaps skull, Stutte! Du vet ju hur mycket vår kammare betyder för min familj.

HANS STUTTE
Kör i vind, jag ska se vad jag kan göra.

NÅGON ROPAR BAKIFRÅN
Stutte, hallå! Är det här också dina bräder?

HANS STUTTE
Bra Rinck, jag måste dra vidare nu.

HERMANN RINCK
Stort tack, Stutte! Vi ses sen, på middagen …

: ВНУТРЕННИЙ ДВОР (ПРИЧАЛ) ГАНЗЕЙСКОЙ КОНТОРЫ В ЛОНДОНЕ

ГАНС ШТУТТЕ
(кричит издалека) Эй, Ринк!

ГЕРМАН РИНК
(радостно) Штутте! Рад тебя видеть! Что ты здесь делаешь в такую рань?

ГАНС ШТУТТЕ
(подбегая) Надо принять древесину. Груз только что прибыл. А ты? Ты тоже только что прибыл?

ГЕРМАН РИНК
Да, со всем скарбом, как видишь!

ГАНС ШТУТТЕ
Тогда доложи о своем прибытии старейшине. Он тут недавно проходил.

ГЕРМАН РИНК
Да я уже высматриваю его. Надеюсь, мне позволят заселиться в нашу старую палату.

ГАНС ШТУТТЕ
Ринк, не обижайся, но поскольку ты из Кёльна, то вряд ли можешь рассчитывать на благосклонность. То есть … я рад, конечно, что ты вернулся. Пойми меня правильно. Просто народ здесь всё ещё не простил вам, кёльнцам.

ГЕРМАН РИНК
О какой благосклонности ты говоришь? Комнаты принадлежат моей семье уже целую вечность! Мы всегда тут жили, находясь в Лондоне, из поколения в поколение! У моего отца сердце кровью обливалось, когда нам пришлось отсюда съезжать. И в чём, собственно, обвинять нас, Ринков?

ГАНС ШТУТТЕ
Я знаю, твой отец всегда был готов к компромиссам на переговорах о возвращении в контору. Просто хочу предупредить тебя… хоть мы официально и примирились с кёльнцами, но некоторые здесь, в Лондоне, всё еще не забыли об измене. Хотя с тех пор минуло больше 10 лет.

ГЕРМАН РИНК
Какая измена … не преувеличивай!

ГАНС ШТУТТЕ
А ты послушай, что говорят те, кто был здесь, когда английский король приказал всех арестовать! Кёльнцы бросили своих товарищей на произвол судьбы. Заботясь лишь о себе, они получили от короля самые благоприятные условия. Так нельзя поступать.

ГЕРМАН РИНК
Боже, Штутте, это было так давно. Да и вы, кто из Данцига, тоже ведь преследуете свои интересы.

ГАНС ШТУТТЕ
Ты имеешь в виду, что мы не хотим, чтобы английские торговцы сукном получили привилегии в Данциге?

ГЕРМАН РИНК
Вот именно. А тут нужен баланс. Иначе скоро все мы лишимся особых прав в Лондоне…

ГАНС ШТУТТЕ
Ринк, это нельзя сравнивать! Вы, кёльнцы, противопоставили себя другим ганзейским городам!

ГЕРМАН РИНК
Но вопрос ведь решен. А я сам в то время ребенком ещё был!

ГАНС ШТУТТЕ
Знаю, Ринк, это ведь не против тебя лично. Я просто говорю, что … нужно время, чтобы доверие восстановилось … [Короткая пауза] … Ну и было бы здорово, если бы в одном из твоих сундуков лежали контракты, которые кёльнцы прихватили с собой, уезжая отсюда. Нам всем бы хотелось заполучить их обратно!

ГЕРМАН РИНК
(уклончиво) Ну… об этом мне ничего не известно… А вот что у меня точно с собой имеется, так это пара бочонков лучшего рейнского вина! … Скажи-ка, Штутте, а ты ведь еще состоишь в Купеческом совете?

ГАНС ШТУТТЕ
Конечно! Меня переизбрали в канун Нового года. А что?

ГЕРМАН РИНК
Ты не мог бы замолвить за меня словечко перед старейшиной? Я бы отблагодарил тебя бочонком вина…

ГАНС ШТУТТЕ
Да я, вообще-то, не хотел бы вмешиваться.

ГЕРМАН РИНК
Ну ради старой дружбы, Штутте! Ты же знаешь, как это важно для моей семьи.

ГАНС ШТУТТЕ
Ладно, я посмотрю, что можно сделать.

ГОЛОС НА ЗАДНЕМ ПЛАНЕ
Эй, Штутте! Это тоже твои доски?

ГАНС ШТУТТЕ
Ладно, Ринк, мне пора.

ГЕРМАН РИНК
Спасибо, Штутте! Увидимся за трапезой…

12
London 1478 - In der Weinstube

IN DER WEINSTUBE

ENGLÄNDER
Also euer Rheinwein, mein lieber Rinck, das muss man euch lassen, der ist einfach der beste!

HERMANN RINCK
Und ihr liefert uns dafür die besten Tuche aus England! Dicke Wolle und perfekt gewebt. Ehrlich, mein Lieber, eure Tuche sind nach wie vor begehrt. Die verkaufen wir bis nach Zürich!

ENGLÄNDER
Na dann … auf weiterhin gute Geschäfte, mein lieber Rinck! (die beiden stoßen an) Ich hoffe, dem ehrenwerten Herrn Vater geht es gut?

HERMANN RINCK
Danke, ausgezeichnet! Er erfreut sich bester Gesundheit. Und wenn die Geschäfte wieder so gut laufen wie jetzt, dann kann ihn ohnehin nichts erschüttern.

ENGLÄNDER
Hoffen wir, dass es so bleibt. Du weißt ja, bei mir seid ihr immer willkommen. Aber das sehen hier in der Stadt nicht alle so …

HERMANN RINCK
Du meinst die englische Tuchhändlergilde?

ENGLÄNDER
Exactly! Die Merchant Adventurers! Deren Stimme gegen euch wird immer lauter! Eure Privilegien hier in England sind denen ja schon lange ein Dorn im Auge … ihr zahlt für die Ausfuhr von Tuchen ja weniger Zollgebühren als sie selbst …

HERMANN RINCK
Nun … aber euer König hat uns dieses Sonderrecht gerade wieder bestätigt …

ENGLÄNDER
Auf lange Sicht wäre ein Entgegenkommen aber sicher die beste Lösung für alle. Wenn die englischen Tuchhändler in euren Städten zum Beispiel auch Handelsvorteile hätten …

HERMANN RINCK
Also ich hätte da ja nichts gegen. Von mir aus könnten sie bei uns genau die gleichen Privilegien bekommen, wie wir hier in London. Aber die Lübecker und die Danziger, die wollen davon absolut nichts hören …

ENGLÄNDER
Ich sag ja nur … ihr solltet den Einfluss der Adventurers auf unseren König nicht unterschätzen!

HERMANN RINCK
Ich weiß, mein lieber. (leiser) Aber im Moment ist das hier bei uns ein heikles Thema. Lass uns lieber über was anderes reden … Wie geht es der Familie?

ENGLÄNDER
Oh, da gibt es gute Nachricht, meine Frau erwartet ein Kind …

IN THE WINE TAVERN

ENGLISHMAN
Well, I must say, Rinck, this Rhenish wine of yours is simply the best!

HERMANN RINCK
And you supply us with the best broadcloth in the whole of England! Thick wool, perfectly woven. I can tell you, old fellow, your cloth is as popular as ever. And we sell it as far afield as Zurich!

ENGLISHMAN
That’s good to hear .. so let’s drink to good business, my dear Rinck! I hope your honourable father is well?

HERMANN RINCK
Very well, thank you. He is in fine health. And if business stays as strong as it is now, nothing will bother him anyway.

ENGLISHMAN
Let’s hope things stay as they are. You know you’re always welcome at my place. But not everyone in the city sees it that way.

HERMANN RINCK
You mean the guild of English drapers?

ENGLISHMAN
Exactly, the Merchant Adventurers! They are lobbying against you more and more! Your privileges here in England have been a red rag to them for ages … you pay less customs duty than they do to export cloth …

HERMANN RINCK
Yes … but your king has just confirmed our special rights again …

ENGLISHMAN
But in the long run it would be best for everyone if there was a compromise. If the English drapers had the same privileges in your towns, for example …

HERMANN RINCK
I don’t have a problem with that. As far as I’m concerned they could have exactly the same trading rights with us as we do here in London. But the people of Danzig and Lübeck won’t hear of it.

ENGLISHMAN
I’m just saying … you shouldn’t underestimate the influence the Adventurers have on our king.

HERMANN RINCK
I know, old fellow. But it’s a tricky subject with us at the moment. Let’s talk about something else … How’s your family?

ENGLISHMAN
Oh, there’s some good news; my wife is expecting our first child …

 

I VINSTUGAN

ENGELSMANNEN
Alltså ert rhenvin, min gode Rinck, det får man ju ändå säga, det är helt enkelt bäst!

HERMANN RINCK
Och ni levererar det bästa klädet i hela England! Tjockt ylletyg, perfekt vävt. Käre vän, ert kläde är lika omtyckt som alltid. Vi säljer det ända bort till Zürich!

ENGELSMANNEN
Nåväl … skål för fortsatt goda affärer, min gode Rinck! Jag hoppas att din ärade fader är vid god hälsa?

HERMANN RINCK
Tack, han mår utmärkt! Han är kry och vid god vigör. Och om affärerna fortsätter att gå lika bra i framtiden kan ingenting få honom ur balans.

ENGELSMANNEN
Låt oss hoppas att det får förbli så. Hos mig är ni alltid välkomna, det vet du. Men alla här i staden är inte av samma uppfattning…

HERMANN RINCK
Menar du det engelska klädeshandlargillet?

ENGELSMANNEN
Precis, Merchant Adventurers! De höjer rösten mer och mer mot er!
För dem har ju era privilegier här i England länge varit en nagel i ögat

… ni betalar ju lägre tullavgift för utförsel av kläde än vad de gör själva …

 

HERMANN RINCK
Förvisso … men er kung har ju just bekräftat denna särskilda rättighet

ENGELSMANNEN
Men på längre sikt vore en kompromiss säkert bästa lösningen för alla. Om de engelska klädeshandlarna till exempel kunde få liknande handelsfördelar i era städer

 

HERMANN RINCK
Ja, det skulle jag inte ha nånting emot. Om du frågar mig kunde de gott få samma privilegier hos oss som vi har här i London. Men det är nåt de i Lübeck och Danzig absolut inte vill veta av …

ENGELSMANNEN
Jag menar bara … ni ska nog inte underskatta Adventurers påtryckningar gentemot vår kung!

HERMANN RINCK
Jag vet, min vän. (Tystare) Men just nu är detta ett känsligt ämne här hos oss. Låt oss tala om något annat … Hur mår din familj?

ENGELSMANNEN
(Fade out, rösterna uppgår sakta men säkert i det allmänna krogmumlet)Åh, vet du vad, jag har faktiskt en riktigt god nyhet, min fru väntar barn …

В ВИННОЙ ТАВЕРНЕ

АНГЛИЧАНИН
Да, ваше рейнское вино, мой дорогой Ринк, нужно отдать вам должное, ну просто отменное!

ГЕРМАН РИНК
А вы поставляете нам лучшее сукно со всей Англии! Шерсть плотная, идеально сотканная. В самом деле, ваше сукно пользуется большим и неизменным спросом. Мы продаем его даже в Цюрихе!

АНГЛИЧАНИН
Ну что ж… Тогда за дальнейшие успехи нашей торговли, мой дорогой Ринк! (чокаются) Надеюсь, твой достопочтенный

отец здоров?

ГЕРМАН РИНК
Спасибо, всё отлично! Здоровьем он крепок. И если дела пойдут так же хорошо, как они идут сейчас, то ему вообще всё будет нипочем.

АНГЛИЧАНИН
Будем надеяться, что так оно и будет. Ты же знаешь, я вам всегда рад. Но… не все тут в городе со мной согласны …

ГЕРМАН РИНК
Ты имеешь в виду английскую гильдию торговцев сукном?

АНГЛИЧАНИН
Да, «Компанию купцов-авантюристов»! Их недовольство растет! Ваши привилегии здесь, в Англии, для них давно уже как кость поперек горла… Ведь вы платите меньше таможенных сборов за вывоз тканей, чем они…

ГЕРМАН РИНК
Да, но ведь… ваш король недавно опять подтвердил нам это особое право …

АНГЛИЧАНИН
Верно, но в долгосрочном плане уступка была бы наилучшим решением для всех сторон. Скажем, чтобы английские торговцы сукном получили бы такие же привилегии в ваших городах …

ГЕРМАН РИНК
Я был бы не против. По мне так они могли бы получить такие же торговые льготы, как и мы здесь, в Лондоне. Но ганзейские города на Балтике и слышать об этом не хотят …

АНГЛИЧАНИН
Вам просто не следует недооценивать влияние купцов-авантюристов на нашего короля!

ГЕРМАН РИНК
Да, я в курсе. Но сейчас это весьма щепетильный для нас вопрос. Поговорим лучше о чем-нибудь другом… Как семья?

АНГЛИЧАНИН

О да, есть радостная новость, моя жена ждёт первенца …

13
London 1478 - In der Kaufmannsstube

IN DER KAUFMANNSSTUBE

ÄLTERMANN
(aufgebracht und verärgert) Rinck, gut das ich dich antreffe! Was ist das für eine üble Geschichte, in die du da verwickelt bist?

HERMANN RINCK
Wovon redest du?

ÄLTERMANN
Tu nicht so, Rinck! Du weißt genau, was ich meine! Die Sache mit dieser Frau, dieser Johane White … Der Sheriff hat mich als Ältermann des Kontors gerade darüber informiert. Ihr Zuhälter, Steve Regate, hat Anklage gegen dich erhoben!

HERMANN RINCK
Ihr Zuhälter? Aber ich bin doch ganz und gar unschuldig!

ÄLTERMANN
Ach bitte, wer soll das glauben?

HERMANN RINCK
Ich schwöre es … bei der Heiligen Mutter! Ich bin doch auch nicht der erste, der von diesem Kerl erpresst wird. Keine Ahnung, in wessen Auftrag er handelt. Wahrscheinlich sind es die englischen Tuchhändler …

ÄLTERMANN
Regate … Er sagt, du hättest seine Dienerin entführt, der Schaden würde sich auf 20 Pfund belaufen …

HERMANN RINCK
Seine … ich … Ich? Seine Dienerin entführt? Also ich bitte, ich bitte dich, du musst mir glauben, so war es nicht!

ÄLTERMANN
Also denkt er sich die ganze Sache nur aus? Mann, Rinck! Du weißt doch, dass der Umgang mit diesen Frauen streng verboten ist!

HERMANN RINCK
Ich sag dir, wie es war: Ich … saß hier … ganz alleine. Genau wie heute … und plötzlich steht da diese Tänzerin … diese Johane White in meiner Stube … und, du weißt schon, jeder kennt sie, sie hat mir ihre Dienste angeboten.

ÄLTERMANN
Ach und auf einmal steht sie in deiner Stube? Wie ist sie denn durchs Tor gekommen?

HERMANN RINCK
Das weiß ich doch nicht! Vielleicht hat sie sich in einem Karren versteckt. Oder … sie … in der Dunkelheit hat sie keiner erkannt. Ich weiß es nicht. Aber du musst mir glauben, ich habe ihr sofort befohlen das Gelände zu verlassen.

ÄLTERMANN
Aber du hast sie doch bezahlt!

HERMANN RINCK
Ja, aber doch nur, weil sie mir ihre Dienste geradezu aufgedrängt hat. Und dann … da … ja, dann hab ich meinen Diener angewiesen, ihr etwas Geld zu geben, damit sie geht!

 

ÄLTERMANN
Junge, Junge, Du bewegst dich auf ganz schön dünnem Eis … was wirft das für ein Licht auf uns alle hier?

HERMANN RINCK
Es tut mir leid. Aber ich schwöre dir, an der Geschichte ist nichts dran. Da will jemand meinen guten Ruf in den Schmutz ziehen!

ÄLTERMANN
Nicht nur deinen! Rinck! Diese Sache, schadet dem ganzen Kontor! Und das hat uns hier gerade noch gefehlt … Rinck! Komm morgen früh in die Kaufmannsversammlung. Und dann besprechen wir, wie wir weiter vorgehen …

IN THE MERCHANT’S ROOM

ALDERMAN
(bad-tempered and angry) Rinck, good job I found you here! What’s this wretched story you’ve got yourself into?

HERMANN RINCK
What do you mean?

ALDERMAN
Don’t pretend with me, Rinck! You know exactly what I mean. The business with that woman, Johane White … The sheriff just told me, as the alderman of this kontor. Her procurer, Steve Regate, has brought a lawsuit against you!

HERMANN RINCK
Her procurer? But … I am completely innocent!

ALDERMAN
Do you expect me to believe that?

HERMANN RINCK
I swear, by Jesus, Mary and Joseph! And I’m not the first one of us that this rogue has tried to blackmail. No idea who he’s working for. Probably the English cloth merchants … Could be anyone!

ALDERMAN
This Regate says you abducted his servant … and wants 20 pounds in damages …

HERMANN RINCK
I did what? You have to believe me, it wasn’t like that!

ALDERMAN
Oh, so he’s making it all up, is he? Rinck! You know any dealings with women like that are forbidden!

HERMANN RINCK
I’ll tell you what happened: I was sitting here … on my own. Like today … and then this dancer, this … this Johane White appeared in my room … you know her, everyone knows her … and she offered me her services.

ALDERMAN
Really, she just appeared, did she? And how did she get past the gate?

HERMANN RINCK
Well I don’t know! Maybe she hid in a cart. Or nobody recognised her in the dark … well I don’t know … Maybe she … No idea. But believe me, I ordered her to leave the premises immediately.

ALDERMAN
But you paid her!

HERMANN RINCK
But only because she practically forced her services on me. And then … um … well, then I told my servant to give her some money … to get rid of her!

ALDERMAN
Watch out my lad, you’re on very thin ice … what do you think this says about all of us here?

HERMANN RINCK
I’m sorry. But I … swear the story … isn’t true. Someone wants to ruin my good reputation.

ALDERMAN
Not only yours, Rinck! A fuss like this is bad for the whole trading post. And it’s the last thing we need right now … Rinck! Come to the merchants’ assembly in the morning. We’ll talk about what has to be done …

EN TID SENARE

ÅLDERMANNEN
Rinck, så bra att du var inne! Vad är det här nu för en hemsk historia du är inblandad i?

HERMANN RINCK
Vad pratar du om?

ÅLDERMANNEN
Rinck, sluta låtsas. Du vet precis vad jag menar. Den här kvinnan du vet, hon, Johane White … Som handelskontorets ålderman har jag just fått information om saken av sheriffen. Hennes hallick har just väckt åtal mot dig!

HERMANN RINCK
Hennes hallick? Men vadå … Jag är helt och hållet oskyldig!

ÅLDERMANNEN
Jaså du, och vem ska tro på det?

HERMANN RINCK
Jag lovar och svär! Jag är väl inte den förste som blir utsatt för utpressning av den typen. Ingen aning om på vems uppdrag han handlar. Troligen är de engelska klädeshandlarna i farten.

ÅLDERMANNEN
Den här Steve Regate påstår att du skulle ha bortfört hans tjänstekvinna … och att skadan uppgår till 20 pund …

HERMANN RINCK
Jag? Skulle jag ha bortfört hans tjänstekvinna? Nej, nej, du måste tro mig …

ÅLDERMANNEN
Menar du att han bara hittat på allting? Rinck! Du vet att det är strängt förbjudet att umgås med sådana kvinnor!

HERMANN RINCK
Låt mig berätta hur det var: Jag satt här
… alldeles ensam. Precis som idag … och så står plötsligt denna danserska, denna Johane White här i min kammare, du vet ju, henne känner väl alla till … och erbjöd mig sina tjänster.

ÅLDERMANNEN
Så så, plötsligt stod hon bara här? Men hur kom hon överhuvudtaget in genom porten?

HERMANN RINCK
Det vet väl inte jag! Kanske hade hon gömt sig i en kärra. Eller så var det ingen som kände igen henne i mörkret. Ingen aning. Men tro mig, jag sade genast åt henne att lämna området.

ÅLDERMANNEN
Men du betalade henne!

HERMANN RINCK
Ja, men bara för att hon var så påstridig med att erbjuda sina tjänster. Och då … äh … ja då sa jag åt min tjänare att ge henne en slant … för att hon skulle ge sig i väg!

ÅLDERMANNEN
Gosse, nu är du allt ute på hal is … i vilken dager tror du detta ställer både dig och oss alla?

HERMANN RINCK
Jag är ledsen. Men jag svär på att historien bara är påhittad. Det är nån som vill dra mitt goda rykte i smutsen!

ÅLDERMANNEN
Inte bara ditt rykte, Rinck! En sån här sak skadar hela kontoret! Och det är det sista vi behöver just nu … Kom till köpmannarådet i morgon bitti. Då får vi diskutera hur vi ska gå vidare

В КУПЕЧЕСКИХ ПОКОЯХ

СТАРЕЙШИНА
Ринк, хорошо, что я застал тебя! Ты, говорят, вляпался в скверную историю?

ГЕРМАН РИНК
О чём ты?

СТАРЕЙШИНА
Не притворяйся, Ринк! Ты прекрасно знаешь, о чём я! Речь об этой женщине, об этой Джоан Уайт… Меня как старейшину конторы только что уведомил об этом шериф. Её сутенер, Стив Ригейт, выдвинул против тебя обвинения!

ГЕРМАН РИНК
Ее сутенёр? Но… я совершенно не виновен!

СТАРЕЙШИНА
Да ладно, кто в это поверит?

ГЕРМАН РИНК
Клянусь… Пресвятой Девой Марией! Я не первый, кого шантажирует тут этот тип. Неизвестно еще, от чьего имени он орудует. Видимо, по указке английских торговцев сукном… Даже не знаю…

СТАРЕЙШИНА
Этот Ригейт утверждает, что ты похитил у него служанку… и ущерб составил 20 фунтов стерлингов ….

ГЕРМАН РИНК
Я? Похитил у него служанку? Поверь мне, всё было совсем не так!

СТАРЕЙШИНА
Он что, всё выдумал? Ринк! Ты же знаешь, что встречаться с такими женщинами строго воспрещено!

ГЕРМАН РИНК
Я расскажу тебе, как всё было. Я сидел тут… совсем один. Вот, прям как сегодня… и вдруг появляется эта танцовщица, Джоан Уайт, её все тут знают… и предлагает мне свои услуги.

СТАРЕЙШИНА
Ну да, конечно, возникла она совсем внезапно… Как она вообще прошла через ворота?

ГЕРМАН РИНК
Откуда мне знать! Может, спряталась в телеге. Или в темноте ее никто не приметил. Понятия не имею. Но поверь мне, я сразу же приказал ей покинуть двор.

СТАРЕЙШИНА
Но ведь ты ей заплатил, не так ли?

ГЕРМАН РИНК
Да, но только потому, что она практически навязывала мне свои услуги. А потом… э-э… да, потом я велел своему слуге дать ей немного денег… чтобы она ушла!

СТАРЕЙШИНА
Ох, парень, ты очень рискуешь… Что обо всех нас теперь подумают?

ГЕРМАН РИНК
Мне очень жаль. Но клянусь тебе, всё это враки. Кто-то просто пытается облить меня грязью!

СТАРЕЙШИНА
Не только тебя, Ринк! Это наносит вред всей нашей конторе! Этого нам тут еще не хватало… Приходи завтра утром на наше собрание. Обсудим, как быть дальше …

14
Hansetag 1518 - Hansetag

Herzlich Willkommen im Hansesaal! Wir berichten aus dem Rathaus zu Lübeck vom 125. Hansetag. Vertreter aus 21 Hansestädten treffen sich hier bereits seit dem 19. Juni fast täglich zu Gesprächsrunden. Hinter mir betritt gerade Henrik Gieseler, Bürgermeister von Göttingen, den Saal, gefolgt von Henning Brandes, Bürgermeister der Stadt Hildesheim. Wie auf fast jedem Hansetag, gab es auch in diesem Jahr zunächst Streit um die Sitzordnung. Denn wer welchen Platz einnimmt, spiegelt Bedeutung und Rang der jeweiligen Stadt wider, und sorgt daher immer wieder für Konflikte. Noch vor der offiziellen Eröffnung legte Henning Brandes in diesem Jahr etliche Beschwerden wegen seiner Platzierung hinter Göttingen ein, musste sich aber schließlich mit seinem Sitzplatz zufriedengeben. Mehr Erfolg hatte dagegen Werner Uslar, Bürgermeister aus Goslar. Nach reichlichem Protest durfte er mit seinem Sekretär zwischen den Vertretern Lüneburgs und den Ratsherren aus Lübeck Platz nehmen. Inzwischen ist mit mehr als einer Woche Verspätung auch die Delegation aus Danzig hier in Lübeck eingetroffen. Und damit zeichnet sich plötzlich eine entscheidende Wende in der bereits ausführlich diskutierten Frage ab, ob das Brügger Kontor künftig nach Antwerpen verlegt werden soll. Viele Vertreter hatten sich für eine Verlegung ausgesprochen, vor allem weil Antwerpen als internationaler Handelsplatz Brügge inzwischen den Rang abgelaufen hat. Am Samstag schien die Verlegung bereits beschlossen, doch dann erhob der Danziger Bürgermeister Henrich Wiese am Montag plötzlich entschieden Einspruch:

»Wir haben die Probleme beider Kontore ausgiebig untersucht. Einer Überführung nach Antwerpen aber können wir keinen Nutzen abgewinnen.«

Der Einspruch der Danziger hat die Pläne nun erst einmal gestoppt. Man einigte sich lediglich darauf, zunächst Verhandlungen mit Antwerpen aufzunehmen. Insgesamt stehen in diesem Jahr 41 Themen auf der Tagesordnung. Vor allem sind es Konflikte in den Kontoren, aber auch Streitigkeiten untereinander beschäftigen die Gesandten. Die Vertreter aus Danzig drängen bereits seit gestern darauf einen Konflikt auf die Tagesordnung zu setzen, der schon lange zwischen ihnen und Lübeck schwelt. Wir hören jetzt, wie diese Diskussion weitergeht. Der Danziger Bürgermeister Henrich Wiese klingt recht aufgebracht:

»Ein Lübecker Schiffer hat in unseren Gewässern ein Schiff gekapert und in die Weichsel gebracht. Er behauptet zwar, nicht auf Befehl seiner Lübecker Vorgesetzten, sondern auf eigene Faust gehandelt zu haben. Doch diese haben sein Handeln unterstützt. Durch ihr Vorgehen haben die Lübecker rechtskräftig getroffene Vereinbarungen gebrochen und uns gegenüber eine eindeutig feindselige Haltung eingenommen. Hier endet unsere Freundschaft, mit der wir etwaige Unregelmäßigkeiten im Umgang miteinander regeln konnten.«

»Als Bürgermeister Lübecks muss ich die Klage aus Danzig mit aller Entschiedenheit zurückweisen. Wir haben keinesfalls in ihren Gewässern gegen getroffene Vereinbarungen verstoßen. Weder kann Danzig beweisen noch nachweisen, dass die Gewässer, zu denen es uns den Zugang verbieten will, überhaupt in ihren Herrschafts- und Zuständigkeitsbereich fallen. Des Weiteren wurde diese Klage nicht als Beratungspunkt angekündigt, was dem Beratungsverfahren widerspricht. Man beschuldigt uns, gegen getroffene Vereinbarungen verstoßen zu haben. Vereinbarungen, die uns aufgezwungen wurden, als wir uns wegen des Krieges gegen Dänemark in einer aussichtslosen Lage befanden. Vor allem aber kann überhaupt nicht nachgewiesen werden, dass unser Schiffer die Holländer in Danziger Gewässern gekapert haben soll.«

»Es muss nicht erst bewiesen werden, dass der Lübecker Schiffer auf unseren Gewässern gewalttätig vorgegangen ist. Es ist hinreichend bekannt und offensichtlich. Außerdem hat der Magistrat von Danzig die Warnung aus Lübeck so verstanden, dass zwar der Handel mit Dänemark untersagt wird, nicht aber, dass durch den Krieg der Lübecker mit den Dänen auch der Seeweg nach Holland, Seeland und England gesperrt bleiben soll.«

»Vielleicht habt Ihr das falsch verstanden. Wir hatten vorgeschlagen, dass die Danziger durch den Belt, und nicht durch den Sund segeln sollten. Das hätten wir ja nicht nur befürwortet, sondern gefördert und sogar dabei geholfen.«

»Zum Vorteil von Lübeck mussten wir unsere Güter und Handelswaren wieder ausladen. Und saßen ein Jahr lang ohne Verdienst da, was zu unserem großen Schaden und Nachteil war!«

Es scheint nicht so, als könne dieser Konflikt alsbald gelöst werden. Und es bleibt abzuwarten, ob es der Versammlung überhaupt gelingt, zu einer Einigung zu kommen. Denn die besondere Schwierigkeit der Auseinandersetzungen, die hier auf dem Hansetag geführt werden, liegt darin, dass die Gesandten ihre Beschlüsse immer gemeinsam herbeiführen müssen. Eine Mehrheitsentscheidung gibt es nicht. Es muss den Vertretern einer Stadt gelingen, alle anderen von ihrer Position zu überzeugen. Aus diesem Grund spielt die Sitzordnung auch im Beratungsverfahren eine nicht zu unterschätzende Rolle. Denn wer weiter vorne sitzt, hat bessere Chancen, seine Nachredner durch die eigene Argumentation zu beeinflussen. Um einen Beschluss zu fassen, trägt der Versammlungsleiter das Thema zunächst vor. Dann formuliert er eine Frage oder einen Vorschlag für die Gesandten. Es folgt die Umfrage, in der alle Städte der Reihe nach ihr Votum abgegeben. Sind die Anwesenden sich einig, fasst der Lübecker Bürgermeister die Voten zusammen und formuliert sie als Beschluss. Falls nicht, fasst der Wortführer die verschiedenen Argumente noch einmal zusammen und zeigt einen möglichen Kompromiss auf. Auch die zweite Umfragerunde wird am Ende wieder vom Versammlungsleiter zusammengefasst. Findet sich am Ende kein Beschluss, kann die Beratung vertagt werden. Oder aber es kommt überhaupt kein Beschluss zustande. Das allerdings versuchen die Gesandten in der Regel zu vermeiden.

Wir verabschieden uns für heute aus dem Hansesaal. Wenn Sie nun noch mehr über die Feierlichkeiten erfahren möchten, die nach den Sitzungen im Rathaus stattfinden, sehen Sie sich auch den Film an der hinteren Wand des Hansesaals an!

Hansetag

Welcome to the Hanseatic Hall! We are reporting from Lübeck Town Hall on the 125th Hansetag. Representatives of 21 Hanseatic cities have been meeting here for talks almost every day since the 19th of June.

Behind me Henrik Gieseler, the mayor of Göttingen, is just entering the room, followed by Henning Brandes, the mayor of Hildesheim.

As with almost every Hansetag, this year also started with arguments about the seating arrangements. Because who gets which seat is a reflection of the city’s importance and rank and so is always something to quarrel about.

Even before the official opening this year Henning Brandes lodged several protests about being seated behind Göttingen, but finally had to accept the place he was given. Werner Uslar, the mayor of Goslar, was more successful. After great protests he and his secretary were allowed to take their seats between the representatives of Lüneburg and the councillors from Lübeck.

Now, more than a week late, the delegation from Danzig has also arrived here in Lübeck. And this has suddenly prompted a decisive turning in the long-debated matter of whether the trading post in Bruges should be moved to Antwerp. Many representatives have argued in favour of the move, mainly because Antwerp has now surpassed Bruges as an international commercial centre. On Saturday the matter seemed to be cut and dried, but then on Monday Henrich Wiese, the mayor of Danzig, made a decisive objection:

“We have looked in depth at the problems of both trading posts, but have nothing to gain from moving to Antwerp.“

Now the objection from Danzig has put a temporary stop to the plans. The only thing that has been agreed is to start negotiations with Antwerp.

This year there are a total of 41 items on the agenda. Mostly they relate to conflicts in the trading posts. Arguments among themselves are also occupying the delegates, however. Since yesterday the representatives of Danzig have been lobbying to get a conflict on the agenda that has long been smouldering between them and Lübeck.

We will now hear how this debate continues. The mayor of Danzig, Henrich Wiese, sounds rather upset:

“A skipper from Lübeck has captured a ship in our waters and brought it into the Vistula. He says he was acting on his own initiative and not on the orders of his superiors from Lübeck, but they supported his action. With this move the Lübeckers have broken legally binding agreements and taken an unmistakably hostile stance towards us. This puts an end to the friendship that has enabled us to resolve misunderstandings between us in the past.“

“As the mayor of Lübeck I must categorically reject the accusation from Danzig. We certainly did not breach any agreements between us in your waters. Danzig can neither prove nor substantiate its claim that the waters it would prevent us from entering even fall within its territory and jurisdiction.

Furthermore, the complaint has not been placed on the agenda, which is in breach of the debating procedure. We are accused of breaking legally binding agreements. Agreements forced upon us when we were in a desperate situation because of the war against Denmark.  But above all there is absolutely no proof that our skipper did capture the Dutchmen in Danzig waters.“

“There is no need for proof that Lübeck’s skipper took violent action in our waters. It is well known to all and it is self-evident.

Moreover, the municipality of Danzig understood the warning from Lübeck to mean that trading with Denmark was forbidden, but not that the sea routes to Holland, Zealand and England should be closed because of Lübeck’s war against the Danes. „

“Perhaps you misunderstood us. We proposed that the Danzig merchants should sail through the Belt (and not through the Sound). That we would not only have endorsed, but also supported and even facilitated.

“To our great detriment and prejudice, we had to unload our goods and merchandise again and spent a whole year without income, to the benefit of Lübeck.“

It does not look as if this conflict is going to be resolved any time soon, so we will have to wait and see if the assembly is able to reach any form of agreement.

Because the particular difficulty of the disputes discussed here at the Hansetag is that the envoys always have to adopt their resolutions unanimously. There is no majority voting here.

A city’s representatives have to be able to convince all the others of their position. So the role of the seating arrangements in the debates should not be underestimated either. Because those who sit nearer the front have a better chance of influencing those who speak after them with their own arguments.

To pass a resolution the chairman of the meeting first introduces the topic. Then he tables a motion – a question or a proposal – for the delegates.

This is followed by the voting, in which all the cities cast their vote one after another.

If they all agree, the mayor of Lübeck summarises the opinions and formulates them as a resolution. If not, the chair sums up the different arguments again and suggests a possible compromise.

After the second round of voting the chair again summarises the results.

If no resolution can be agreed on, the debate can be adjourned. However, it may simply be that no resolution is possible. This is something the envoys generally seek to avoid.

We now bid you farewell for today from the Hanseatic Hall. If you would like to find out more about the ceremonies that take place after the meetings in the Town Hall, you can also watch the film on the rear wall of the Hanseatic Hall.

Hansedagen

Hjärtligt välkommen till Hansasalen ! Vi rapporterar om den 125te Hansadagen från Lübecks rådhus. Representanter från 21 Hansastäder träffas  och sammanträder här dagligen redan sedan den 19 juni.

Bakom mig kommer precis Hinrick Giseler, Göttingens borgmästare in i salen, följd av Henning Brandes, staden Hildesheims borgmästare.

Såsom på nästan varje Hansadag  blev det även i år till att börja med bråk om placeringen. För vem som sitter var speglar nämligen städernas betydelse och rang och skapar därför gång på gång konflikter.

Redan innan den officiella invigningen framförde i år Henning Brandes åtskilliga klagomål mot sin placering bakom Göttingen, var dock tvungen till att slutligen vara nöjd med sin sittplats. Mer framgång hade däremot Werner Uszler, Goslars borgmästare. Efter många protester fick han och hans sekreterare placera sig mellan  Lüneburgs representanter och Lübecks ledmöter.

Vid det här laget har med över en veckas försening även delegationen från Danzig anlänt hit till Lübeck. Och därmed framträder plötsligt en tydligt vändning i den redan i detalj diskuterade frågan, om kontoret i Brügge i framtiden ska flyttas till Antwerpen. Många representanter hade uttalat sig för en omläggning, framför allt eftersom Antwerpen vid det här laget har överträffat Brügge som internationell handelsplats. I lördags verkade förflyttningen redan varit fastlagd men på måndagen lade Danzigs borgmästare Hinrich Wyse plötsligt bestämt in en protest:

 

“Vi har noga undersökt de båda kontorens problem men vi kan inte hitta någon fördel för en flytt till Antwerpen.“

 

Danzigs protest stoppade nu alltså först planerna. Man enade sig enbart om att först och främst ta upp förhandlingarna med Antwerpen.

Sammanlagt står det i detta år 41 teman på dagsordningen. Framför allt är det konflikter på kontoren. Men även tvister sinsemellan sysselsätter sändebuden. Danzigs representanter insisterar redan sedan gårdagen på att sätta upp en konflikt på dagsordningen som sedan länge sjuder mellan dem och Lübeck.

Vi hör nu hur denna diskussion fortsätter. Danzigs borgmästare Hinrich Wyse låter riktigt upprörd:

(Danzigs borgmästare, Hinrich Wyse):

“En skeppare från Lübeck kapade ett skepp i våra farvatten och förde det till Wisla. Han påstår visserligen att han inte handlade efter order från sina överordnader i Lübeck utan på egen hand dock stöttade de hans handling. Genom sitt agerande har de i Lübeck brutit mot lagavunna avtal och intagit en otvetydlig fientlig hållning gentemot oss. Här slutar vår vänskap med vilken vi hitintills kunde göra upp eventuella oegentligheter mellan oss.“

 

(Lübecks borgmästare, Hermen Meyer):

“Som Lübecks borgmästare måste jag med all bestämdhet invända mot Danzigs klagomål. Vi har inte under några omständigheter brutit mot några överenskommelser. Danzig kan varken bevisa eller påvisa att de farvatten, som de vill förbjuda oss att beträda, överhuvudtaget faller i deras territorium och kompetensområde.

Dessutom tillkännagavs inte detta klagomål som diskussionspunkt, vilket strider mot diskussionsproceduren. Man anklagar oss för att ha brutit mot överenskommelser. Överenskommelser som vi blev påtvingade när vi p.g.a. kriget mot Danmark befann oss i ett förtvivlat läge. Men framför allt finns det inget som helst bevis för att vår skeppare ska ha kapat holländaren i Danzigs farvatten.“

 

(Danzigs borgmästare, Hinrich Wyse):

“Det måste inte bevisas att skepparen från Lübeck gick våldsamt fram på våra farvatten. Det är tillräckligt bekannt och uppenbart.

Dessutom ser Danzigs kommunförvaltning Lübecks varning på så sätt att handeln med Danmark visserligen förbjuds men inte, genom Lübecks krig mot danskarna, att även sjövägen till Holland, Själland och England ska förbli spärrad.“

 

(Lübecks borgmästare, Hermen Meyer):

“Ni har kanske missuppfattat det. Vi föreslog att alla från Danzig skulle segla genom bältet och inte genom sundet. Det skulle vi ju inte bara ha förespråkat utan även främjt och t o m hjälpt till med.“

 

(Danzigs borgmästare, Hinrich Wyse):

“Till Lübecks fördel var vi tvungna att lasta av vårt gods och våra handelsvaror och satt fast ett helt år utan inkomst, vilket gjorde stor skada och var en stor nackdel för oss.“

 

Det verkar inte som om konflikten kommer att lösas så snart och man får avvakta om stämman kommer att lyckas med en överenskommelse.

Tvisterna som diskuteras här på hansedagen för med sig särskilda svårigheter så som att representanterna alltid måste åstadkomma gemensamma beslut. Ett majoritetsbeslut finns det inte.

Representanterna från en stad måste lyckas med att övertyga alla andra om sina ståndpunkter.  Av denna anledning spelar även placeringen i diskussionsproceduren en inte föraktande stor roll. Ty den som sitter längre fram har bättre chans att med sina egna argumentationer påverka den som kommer att tala efter.

För att fatta ett beslut framför sammanträdesledaren först och främst temat. Sedan formulerar han en fråga eller ett förslag för sändebuden.

Därefter kommer rundfrågan, där alla städer i tur och ordning ger sina votum.

Är de närvarande personerna alla eniga sammanfattar Lübecks borgmästare alla votum och formulerar ett beslut. Om inte alla är eniga sammanfattar talesmannen de olika argumenten en gång till och visar upp en möjlig kompromiss

Även den andra rundfrågan sammanfattas till sist av sammanträdets ledare.

Om det efter detta inte kan tas ett beslut kan överläggningen skjutas upp. Eller så fattas det överhuvudtaget inget beslut. Det försöker sändebuden dock som regel undvika.

Vi tackar för oss idag från Hansasalen . Om ni nu skulle vilja veta mer om festligheterna som händer efter sammanträdena i rådhuset så titta gärna på filmen på den bakre väggen i Hansasalen .

Hansetag

Добро пожаловать в Ганзейский зал! Мы с вами находимся в любекской ратуше, в которой проходит 125-е Ганзейское собрание. Начиная с 19 июня, практически каждый день здесь на заседаниях встречаются представители из 21 города Ганзейского союза.

За моей спиной в зал входит бургомистр Гёттингена Хинрик Гизелер, за ним следует Хеннинг Брандес, бургомистр города Гильдесгейма.

Как это происходит практически каждый год, сначала возникает спор о порядке распределения мест в зале. Этот порядок отражает значение и ранг городов и потому раз за разом служит поводом для конфликтов.

Ещё до официального открытия Хеннинг Брандес подал несколько жалоб в связи с размещением позади представителей Гёттингена, однако в итоге был вынужден занять отведённое ему место. Бургомистр из Гослара Вернер Усцлер добился большего успеха: после бурного протеста ему и его секретарю удалось занять места между представителями Люнебурга и членами городского совета Любека.

Между тем с более чем недельным опозданием в Любек прибыла делегация из Данцига. С её появлением неожиданно меняется ход дискуссии о переносе брюггской конторы в Антверпен. Многие представители выступили за перенос, прежде всего, потому что Антверпен постепенно обошёл Брюгге в роли центра международной торговли. Ещё в субботу дело казалось уже решённым, но в понедельник бургомистр Данцига Хинрих Визе неожиданно выступил с решительным возражением:

 

“Мы тщательно рассмотрели проблемы обеих контор, но особой  выгоды от перевода в Антверпен мы для себя не видим.“

 

Протест представителей Данцига временно приостановил планы. Удалось сойтись лишь на том, что будут начаты переговоры с Антверпеном.

В целом в этом году на повестке дня стоит 41 тема. Прежде всего, речь идёт о внутренних конфликтах в конторах. Однако собрание не обходит стороной и разногласия между городами союза. Представители Данцига ещё со вчерашнего дня настаивают на том, чтобы включить в повестку дня конфликт, уже давно назревающий между Данцигом и Любеком.

Сейчас мы услышим, как будет развиваться дискуссия. Бургомистр Данцига Хинрих Визе по-настоящему выходит из себя:

 

(Мэр Гданьска Хинрих Визе):

“Один из любекских шкиперов захватил в наших водах корабль и отбуксировал его в Вислу. Он, конечно, утверждает, что действовал не по приказу из Любека, а на свой страх и риск, но в Любеке его поддержали. Своими действиями любекцы нарушили заключенные между нами соглашения и заняли по отношению к нам явно враждебную позицию. На том заканчивается наша дружба, в которой мы ранее благополучно разрешали немало споров и конфликтов. “

 

 

(Мэр Любека Герман Мейер):

“Как бургомистр Любека иск со стороны Данцига я со всей решительностью отклоняю. Не было такого, чтобы мы в их водах нарушали заключенные соглашения. Данциг не может ни доказать, ни подтвердить, что воды, доступ к которым он хочет нам запретить, вообще относятся к подвластной ему территории.

Кроме того, этот иск не был включён в повестку, что противоречит порядку ведения заседания. Нас обвиняют в нарушении заключенных соглашений. Соглашений, которые были нам навязаны в тот момент, когда мы из-за войны с Данией находились в безвыходном положении…

Однако, прежде всего, нет никаких доказательств того, что наш корабль захватил голландцев в водах Данцига.“

 

 

(Мэр Гданьска Хинрих Визе):

“То, что любекский корабль совершил в наших водах преступление, доказательств не требует. Это всем известно и очевидно.

Кроме того, магистрат Данцига понял предупреждение из Любека таким образом, что хотя и налагается запрет на торговлю с Данией, это не означает, что в результате войны любекцев с датчанами будет закрыт морской путь в Голландию, Зеландию и Англию. „

 

(Мэр Любека Герман Мейер):

“Возможно, вы поняли нас неправильно. Мы предложили, чтобы данцигские суда шли через Бельт, а не через Зунд. Мы бы это не только одобряли, но и всячески тому способствовали и помогали. „

 

(Мэр Гданьска Хинрих Визе):

“Нам пришлось снова разгрузить наши товары и сидеть целый год без заработка, отчего Любек выгадал, мы же понесли убытки и потери.“

 

Очевидно, этот конфликт разрешится ещё не скоро. Остаётся только ждать, удастся ли собранию прийти хоть к какому-нибудь соглашению.

Особая сложность в спорных вопросах, которые рассматриваются здесь на Ганзейском собрании, заключается в том, что постановление должно быть вынесено единогласно. Большинства голосов для этого недостаточно.

Представителям города необходимо склонить всех собравшихся в своей точке зрения. Именно поэтому порядок распределения мест играет в процессе переговоров роль, которую нельзя недооценивать: у того, кто сидит впереди, больше шансов оказать своей аргументацией влияние на выступающих.

Для вынесения постановления председатель собрания сначала оглашает тему. Затем он излагает вопрос или предложение.

Далее следует голосование, в котором представители каждого города по очереди высказывают своё решение.

Если присутствующие единодушны в своём решении, бургомистр Любека подводит итог голосования и оглашает его в качестве постановления. В противном случае председатель ещё раз резюмирует различные аргументы и предлагает возможный компромисс.

В конце председатель собрания подводит итоги второго тура голосования.Если вынести постановление не удаётся, переговоры могут быть отложены, или же решение по данному вопросу не принимается вовсе, чего, однако, делегаты стараются избегать. На сегодня мы прощаемся с Ганзейским залом. Если вы хотите узнать больше о торжественных мероприятиях, которые состоятся после заседаний в ратуше, мы рекомендуем вам просмотр фильма у задней стены Ганзейского зала.

15
Hansetag 1518 - Hermann Bote

In den Städten kommt es immer wieder zu Aufständen und bürgerlichen Unruhen. Die Auslöser sind vielfältig:

In den von Kaufleuten dominierten Hansestädten beispielsweise fordern Handwerker zunehmend ein Mitbestimmungsrecht ein. Aber auch vom Rat verordnete höhere Steuern und Abgaben führen zu gewalttätigen Protesten. Der Braunschweiger Zollschreiber Hermann Bote beschreibt in seinem sogenannten Schichtbuch einen Aufstand aus dem Jahre 1513. Nachdem der Stadtrat den Einwohnern einen doppelten Schoss, also eine von allen Einwohnern zu entrichtende doppelte Vermögenssteuer verordnet hat, kommt es zu blutigen Ausschreitungen.

»Im Jahre unseres Herrn 1512 am Sankt Lucia Tag wurden Rat und Ratsgeschworene, Gildemeister und Hauptleute auf dem Neustadt Rathaus einig, dass das Mühlengeld in der Zollbude erhöht und heraufgesetzt werden solle. Und außerdem sollte man im Jahr zweimal Schoss bezahlen, nämlich einmal zu Mittsommer, am Montag vor Sankt Johannes, und das zweite Mal zu Sankt Martini.

Oh du verfluchter Schoss! Vermischt mit altem Hass! Als es auf Mittsommer zuging und der erste Schosstermin sich zu nähern begann, im Jahre unseres Herrn 1513, und als man die Bürger durch die Bauermeister laden und sie auffordern ließ, sich in die Schossregister einschreiben zu lassen und den Schosseid zu leisten, da stellten sich die Bürger ganz und gar widerwillig und führten bedrohliche Worte im Mund. «

Als städtischer Beamter wird Bote selbst zur Zielscheibe dieser Proteste, ebenso wie einer der Vertreter Braunschweigs auf dem Hansetag 1518, Bürgermeister Hermen Horneborch. Der vor allem im Fernhandel mit Holland und Berlin tätige Horneborch stammt aus einer angesehenen Kaufmanns- und Gewandschneiderfamilie, die fast 250 Jahre lang im Braunschweiger Rat vertreten ist. Gemeinsam mit anderen Ratsmitgliedern will er 1513 gerade den Schosseid abnehmen, als die Aufständischen das Rathaus stürmen:

»Und die Leute versammelten sich am Sonnabend, am Sonntag und in der Nacht zu Montag, und sie waren bezecht und betrunken und soffen so, dass sie von Sinnen wurden. Und als die unglückseligen kleinen Leute dazu angestiftet, den Tumult begannen, da gesellten die Anstifter sich zu ihnen und unterstützten sie in böser Absicht. Und diese Anstifter waren allesamt Tagelöhner, und es waren viele kleine Leute dabei, die Ärmsten aus vielen Gilden. Und sie ließen in der Katharinenkirche die Glocken anschlagen und kamen am Montag beim Glockenschlag elf in einem Hui zusammen und liefen mit großem Hallo vor das Rathaus. Darin war ein Teil der Ratsmitglieder, diejenigen, die den Schosseid abnehmen sollten. Da ging ein Ratsmann, Henning Grönhagen, zu ihnen herab zum Stolppfahl und wollte sie zurechtweisen. Aber sie wollten sich nicht belehren lassen und schlugen ihm den Kopf ein, und der blieb tot liegen. Darauf schloss man das Rathaus vor ihnen zu. Da hieben die Zimmerleute mit ihren Stoßäxten drauf los und zerschlugen die Tore und beschädigten das Rathaus auf schlimme Weise, sodass die Herren durch den Hinterausgang ins Gewandhaus flüchteten. Und dabei hieben sie dem Bürgermeister Hinrich Ehlers große Wunden in die Schultern, sodass er für tot liegen blieb. Doch überstand er das und wurde später wieder gesund. Und zwei Bürgermeister, die ergriffen die Flucht in die Altstadt, nämlich Henning Kalmes und Hermen Horneborch. «

Zwar werden die Unruhen durch diese Steuererhöhungen ausgelöst, allein das Versprechen der Ratsherren, diese Abgaben wieder zu mindern, kann den Konflikt jedoch nicht beenden. Eine Gruppe von Handwerkern will sich mit einem Umsturz selbst an die Macht bringen. Die Verschwörung wird jedoch aufgedeckt, die Aufständischen werden festgesetzt und einige von ihn hingerichtet.

»Dort gestanden sie die gesamte Verschwörung ein, die sie sie geplant hatten, und wie man sich selber dann an die Stelle der Ermordeten hatte setzen wollen, in den Häuser der reichen Leute. Und wie sie hatten Bürgermeister werden und einen neuen Rat wählen wollen. Und das nicht ein Bürgermeister hätte sein sollen, sondern zehn. Nämlich ein Brauer und ein Fischer in der Altstadt, Rekling selbst, sowie ein Brauer im Hagen und ein Radmacher und ein Wollenweber vom Nickelnkulk in der Neustadt und zwei Brauer in der Alten Wiek, ein Bäcker und ein Handschuhmacher im Sack.«

Schließlich einigen sich die Bürger 1514 gemeinsam mit den zwölf Gilden der Stadt auf eine neue Abgabenverordnung. Die Lasten werden sozial etwas gerechter verteilt, und es werden zehn Personen aus verschiedenen Handwerkerberufen bestimmt, die »mit ihrem Rat der Stadt zum Wohl verhelfen sollten, damit sie sich von dem großen Schaden erhole.«

Extracts from the Book of Uprisings by Hermann Bote

Towns are the scene of repeated revolts and civil unrest. There are many reasons for the uprisings. In the Hanseatic towns dominated by merchants, for instance, it is increasingly the tradespeople demanding a say in how the town is run. Higher taxes and levies ordered by the council also lead to violent protests.

In his Book of Uprisings, Hermann Bote, a customs official from Braunschweig, describes one such event in 1513. The city council had doubled the amount of wealth tax that all residents had to pay, provoking bloody riots.

“In the year of our Lord 1512, on the feast of Sant Lucia, the Council and the Councillors, Guild Masters and Officers at the New Town Hall agreed that the mill charge in the customs house should be increased and raised… Furthermore, the wealth tax was to be paid twice a year, namely once at Midsummer, on the Monday before Sant John’s day, and the second time on Sant Martin’s day. O you cursed tax, mixed with old hatred! … when it came towards Midsummer, and the first wealth tax day approached, in the year of our Lord 1513, when the village mayors summoned the peasants to be enrolled in the wealth tax register and to swear the wealth tax oath, the citizens made clear their great reluctance and began to utter threatening words…“

As a civil servant Bote himself is the target of these protests. Just like one of Braunschweig’s representatives at the Hansetag in 1518, its mayor Hermen Horneborch. Horneborch is a long-distance merchant, trading mostly with Holland and Berlin. He comes from a respected family of merchants and drapers, which has had a seat on the Braunschweig council for almost 250 years. He and other councillors are just about to swear the wealth tax oath in 1513 when the rioters storm the Town Hall:

“And the people gathered on Saturday, Sunday and on Sunday night and they were drunk and drinking so that they were out of their senses… and when the hapless rabble were incited to start rioting, the ringleaders joined them and egged them on maliciously. And these ringleaders were … all day labourers and among the rabble were the poorest members of many guilds. And they rang the bells in Sant Catherine’s church and on Monday when the bells struck eleven they came together in a mob and ran to the Town Hall in great tumult… Inside were some of the councillors: those who were to swear the wealth tax oath. One of the councillors, Henning Grönhagen, came down to the loading post where they were standing and wanted to remonstrate with them, but they would not be censured and smashed in his head and left him dead. Then the Town Hall was closed before them and the carpenters began hewing against it with their axes and staved in the doors and caused terrible damage to the Town Hall, so that the gentlemen had to flee through the back door to the Drapers‘ Hall. And they struck the mayor Hinrich Ehlers on the shoulders, causing him great wounds and left him for dead. But in fact he survived and later recovered. And two mayors fled to the old town, namely Henning Kalmes and Hermen Horneborch.“

Although the tax increase is the catalyst for the uprising, the councillors‘ pledge to reduce the levy again does not bring the conflict to an end. One group of tradesmen wants to exploit the rebellion to seize power itself. The conspiracy is discovered, however; the rebels are arrested and some of them executed.

“There they admitted the whole conspiracy they had planned… and how they had wanted to put themselves in the places held by their victims, in the houses of the rich men. And how they had wanted to become mayors and elect a new council and that there should not have been one mayor but ten,… namely: a brewer and a fisherman in the old town, Rekling himself and a brewer in Hagen, and a wheelwright and a woollen weaver from Nickelnkulk in the New Town and two brewers in Altenwiek, a baker and a glovemaker in Sack…“

Finally in 1514 the citizens reached an agreement on a new tax code with the twelve guilds of the city. The tax burden is divided more equitably and ten people from different trades are appointed, “who by giving their advice should help the city to recover from the terrible damage.“

Utdrag ur Hermann Botes tjänstebok

I städerna förekommer ständiga uppror och oroligheter bland medborgarna. Orsakerna är många. Till exempel fordrar hantverkarna i de av köpmän dominerade Hansastäderna att få medbestämmanderätt. Men också av rådet påbjudna förhöjda skatter och avgifter leder till våldsamma protester.

Tullskrivaren Hermann Bote från Braunschweig beskriver i sin så kallade tjänstebok  bland annat ett uppror år 1513. Efter att stadens råd förordnat en dubbel skatt, alltså en från alla invånare fördubblad inbetalning av förmögenhetsskatt, blir det blodiga upplopp:

“I Herrens år 1512, på Luciadagen, blev råd och rådsjury, gillenas åldermän och huvudmän i ”Neustadts” nya stadsdelens rådhus eniga om att kvarnskatten i tullboden skulle höjas och ökas… Och dessutom skulle man betala skatt två gånger om året, nämligen en gång till midsommar på måndagen före Johannes döparens dag och andra gången till Mårtensmäss… O du förbannade skatt, uppblandad med gammalt hat!… när det gick mot midsommar och den första skattedagen närmade sig, i Herrens år 1513 och när man genom byggmästarna lät inkalla och kräva av borgarna att de skulle skriva in sig i skatterergistret, då visade sig borgarna helt och hållet motspänstiga och tog hotfulla ord i sin mun…’‘

Som stadens tjänsteman blir Bote själv måltavla för denna protest. Det blir också en av delegaterna från Braunschweig på Hansadagen 1518, borgmästare Hermen Horneborch. Den framför allt i fjärrhandeln mellan Holland och Berlin verksamme Horneborch stammar från en ansedd köpmans- och skräddarfamilj som varit företrädd i Braunschweigs råd i nästan 250 år. Tillsammans med andra rådsmedlemmar vill han 1513 avskaffa skatteeden när de upproriska stormar rådhuset:

“Och folket samlades på lördagen, på söndagen och blev ilskna på natten… och när de olyckliga enkla människorna, på anstiftan, påbörjade tumultet, då sällade sig anstiftarna till dem och understödde  dem med ond avsikt. Och dessa anstiftare var […] allesammans daglönare, och det var många enkla människor bland dem, de fattigaste från många gillen. Och de lät ringa i klockorna i Katharinakyrkan och kom på måndagen klockan elva tillsammans i en hop och löpte med stort hallå till rådhuset… Därinne fanns en del av rådsmedlemmarna: de som skulle ta upp skatteeden. Då gick en rådsmedlem, Hennig Grönhagen, till dem som protesterade och ville tillrättavisa dem, men de ville inte lyssna och slog in skallen på honom, och han blev liggande död. Då stängde man rådhuset för dem; då gick timmermännen lös på det och slog sönder portarna och skadade rådhuset illa så att herrarna genom bakdörren flydde in i saluhallen . Och då fick borgmmästare Hinrik Elers djupa sår på axlarna, så att han blev liggande som död. Emellertid överlevde han det och blev senare frisk igen. Och två borgmästare flydde in i gamla staden, nämligen Henning Kalmes och Hermen Horneborch.“

 

Visserligen blev oroligheterna utlösta av skattehöjningen men enbart löftet från rådsherrarna att återigen minska dessa avgifter, kan dock inte få slut på konflikten. En grupp hantverkare vill själva ta makten genom en revolution. Emellertid upptäcks sammansvärjningen, de upproriska tas fast och några av dem avrättas.

“Då bekände de hela sammansvärjningen som de hade planerat… och hur man själva ville satt sig i de mördades ställe, i de rika människornas hus. Och hur de skulle ha blivit borgmästare och ville ha valt ett nytt råd, och att det inte skulle ha varit en borgmästare utan tio, … nämligen: en bryggare och en fiskare i ”Altstadt” gamla staden, Rekeling själv samt en bryggare i Hagen, och en hjultillverkare och en ullvävare från Nickelnkulk i ”Neustadt” den nya stadsdelen, och två bryggare i Altenwiek, en bagare och en handskmakare i Sack“

Slutligen enar sig borgarna 1514 gemensamt med stadens tolv gillen om en ny avgiftsförordning. De sociala bördorna blir lite mer rättvist fördelade och det utses tio personer ur olika hantverksgrupper som “med sitt stadsråd ska hjälpa till det bästa så att man kan återhämta sig från de stora skadorna.“

Visserligen berättar Hermann Bote i sin bok om sin tids sociala missförhållanden, för honom handlar det dock inte om att undanröja dem. Tvärtom vill han upprätthålla ståndsordningen i Hansastäderna så att de inte faller i händerna på furstarna. Därmed ser han städerna som mindre hotade genom protester från socialt lägre grupper än genom stridigheter och rivaliteter inom stadseliten själv. I sin prolog vänder hans sig däför manande till de härskande rådssläkterna:

“Det är förvånande och ett tecken på grov tanklöshet, att de förnäma människorna i de stora, mäktiga städerna, som fått friheter och privilegier av furstarna, … inte tänker på, att genom förakt och slarv leder till mycket ont i städerna. … när det gemensammas bästa toges på allvar och de främsta i staden älskade varandra, då, förmodar jag, skulle Gud utan tvivel inte låta det komma någon tvedräkt bland dem. Men egennytta och avund är stora bland städernas rådssläkter så att partistrider förekommer bland dem och det hemliga hatet slår så hårt mot rötterna att efter åratal – över tio, tjugo eller trettio år tillbaka – finns bråk mellan dem … och då hamnar städerna ofta i furstarnas våld.“

Källa: Hermann Bote, två kapitel ur tjänsteboken. Utvalt, översatt och försett med introduktion av Herbert Blume. Braunschweig, 1985

Отрывки из «Хроники волнений» Германа Боте

Вновь и вновь в городах вспыхивают восстания и беспорядки. Истоки их многообразны. Так, в ганзейских городах, политику которых всецело определяет купечество, ремесленное сословие всё настойчивее требует права на представление своих интересов. Другой причиной вооружённых протестов становится повышение городским советом налогов и сборов.

Брауншвейгский таможенник Герман Боте описывает в своей “Хронике волнений“, в частности, события восстания 1513 года. После того как городской совет в два раза увеличил так называемый “шос“ — налог на имущество, который взимался со всего населения, в городе вспыхнули кровопролитные беспорядки:

“В год Господа нашего 1512-й, в день святой Люсии, совет и присяжные заседатели, мастера гильдий и гауптманы, собравшись в ратуше Нового города, пришли к соглашению, что мельничный сбор нужно повысить … И, помимо того, постановили они платить шос отныне дважды в год, первый раз к летнему солнцестоянию, в понедельник перед днём святого Иоанна, и второй раз в день святого Мартина… Ах, этот окаянный шос, а вместе с ним и вся старая вражда!

когда день летнего солнцестояния, а с ним и день первой уплаты шоса начал близиться, в год Господа нашего 1513-й, и когда старосты стали требовать к себе горожан, чтобы вносить их поимённо в регистр, и чтобы те клятвенно о своём имуществе заявляли, горожане тому воспротивились, и из уст их посыпались угрозы.“

Боте, занимающий пост городского чиновника, сам становится мишенью этих протестов. Как и бургомистр Хермен Хорнеборх, один из представителей Брауншвейга на собрании ганзейских городов 1518 года. Хорнеборх, живущий иноземной торговлей с Голландией и Берлином, происходит из знатной купеческой семьи, представители которой почти 250 лет входят в городской совет Брауншвейга. В 1513 году он вместе с другими членами совета готовится к принятию клятвенных заявлений об имуществе, когда участники восстания врываются в здание ратуши:

“И люди собирались в субботу, в воскресенье и в ночь на понедельник, многие же из них были пьяны и продолжали пить до беспамятства… и когда несчастные простолюдины, на то подстрекаемые, начали смуту, их подстрекатели присоединились к ним и помогали им не без злого умысла. И подстрекатели те… были все подёнщиками, и много было с ними простолюдинов, беднейших из всех гильдий. И заставили они в Церкви Святой Катарины звонить в колокола и в понедельник на одиннадцатый бой часов с криком и шумом направились к ратуши… В ней же была часть членов совета: те, кто должны были принимать клятвенные заявления. Тогда один них, Хенниг Грёнхаген, спустился к людям к позорному столбу, чтобы вразумить их, они же поучения его слушать не захотели и пробили ему голову, и упал тот замертво. Тогда ворота ратуши закрыли; плотники же начали рубить ворота своими тёслами и сломали их, и чинили разруху такую, что члены совета были вынуждены через чёрный ход в суконном дворе спасаться. И при этом нанесли они бургомистру Хинрику Элерсу большие раны в плечи, так что тот упал на месте без сознания. После же он оправился и вернулся к совершенному здравию. А два бургомистра, Хенниг Кальмес и Хермен Хорнеборх, обратились в бегство и скрылись в Старом городе.“

Несмотря на то, что беспорядки были вызваны повышением налогов, обещания совета вновь снизить сборы оказывается недостаточно, чтобы разрешить конфликт. Группа ремесленников намеревается сама захватить власть путём переворота. Однако заговор раскрывается, мятежников арестовывают и некоторых из них приговаривают к казни.

“Там они признались в заговоре, который они спланировали… и в том, что они сами вознамерились занять места убиенных, в домах богатых людей. И как они хотели стать бургомистрами и избрать новый совет, и чтобы был не один бургомистр, а десять, … а именно: один пивовар и один рыбак в старом городе, Рекелинг сам и один пивовар в Хагене, и один тележник и один шерстоткач с Никельнкулька в Новом городе, и два пивовара в Альтевике, один пекарь и один перчаточник в Заке.“

В конце концов, в 1514 году представителям бюргерства и двенадцати гильдий города удаётся прийти к компромиссу и издать новое положение о налогах, более справедливо распределяющее налоговое бремя. Помимо этого, отныне назначались десять представителей из разных ремесленных профессий, чтобы те “своим советом содействовали  процветанию города, дабы он восстановился после больших потерь.“

Несмотря на то, что Герман Боте описывает в своей книге социальные противоречия своего времени, он не видит для себя первоочередной задачи в их устранении. Скорее он ратует за сохранение в ганзейских городах сословного порядка, чтобы власть в них не перешла в руки князей.  При этом основную угрозу он видит не в протестах более низких социальных слоёв, а в разногласиях и соперничестве внутри самой городской элиты. Поэтому в своём прологе он обращается к правящим семьям городов с предостережением:

“Удивительно это, и признак явной недальновидности, что именитые люди в больших, могущественных городах, которым князья даровали свободы и привилегии, … не думают о том, что через пренебрежение и непредусмотрительность много зла в городах случиться может. … если бы о всеобщем благе всерьёз заботились, а высшее сословие в городах правило полюбовно, думаю я, Господь без сомнений не дал бы разгореться раздору. Но корыстолюбие и недоброжелательство движет семьями, держащими власть в советах, так что живут они во вражде, и тайная ненависть их друг к другу пускает корни так глубоко, что через годы — десять, двадцать или тридцать лет — возникают между ними ссоры…  и в итоге города те переходят во власть князей“.

Источник: Герман Боте. Две главы из «Хроники волнений». Выбраны, переведены и дополнены введением Гербертом Блуме. Брауншвейг, 1985 год.

16
Bergen 1764 - Stockfisch

Stockfisch ist eines der wichtigsten Exportprodukte Norwegens. Die Produktion für den Export beginnt vermutlich um 1100.

Deutsche Kaufleute kommen zu dieser Zeit nach Bergen und tauschen Stockfisch gegen ihre Waren, zum Beispiel Getreide, ein. Die lange Haltbarkeit des Stockfischs macht ihn zum unverzichtbaren Lebensmittel für Schiffsmannschaften, die lange Zeit auf hoher See unterwegs sind. Zudem ist Stockfisch in der mittelalterlichen Esskultur an Fastentagen eine willkommene Speise. Ein Jahr kann bis zu 150 Fastentage haben. Die genaue Anzahl ist von Region zu Region unterschiedlich.

Jahrhundertelang bestimmt der Stockfischhandel die Geschicke des hansischen Kontors in Bergen. Zwischen dem 14. und 15. Jahrhundert sichern unter anderem die Monopolrechte auf den Handel mit Stockfisch der Hansestadt Lübeck den wirtschaftlichen Wohlstand.

Stockfisch wird vor allem aus Dorsch bzw. Kabeljau oder Seelachs hergestellt und durch Trocknen haltbar gemacht. Eingeweide und der Kopf werden entfernt, die Fische werden paarweise an den Schwanzflossen zusammengebunden und an einem Holzgestell zum Trocknen aufgehängt.

In Norwegen wird der Fisch vor allem vor den Lofoten gefangen, wohin die Fische zum Laichen kommen. Zudem sind die klimatischen Bedingungen hier für den gesamten Herstellungsvorgang günstig. Die Einteilung des Stockfischs in Qualitätsklassen ist eine verantwortungsvolle Aufgabe, die nur Experten überlassen wird – daher wird der Fisch, die wertvolle Exportware, erst im Kontor selbst sortiert.

Stockfish

Stockfish, or dried cod, is one of Norway’s main export articles. Production for export probably begins around 1100.

It is at this time that German merchants come to Bergen and exchange their goods, grain for example, for stockfish. Stockfish can be stored for a long time, so it is an indispensable foodstuff for ship’s crews out at sea for extended periods. Furthermore, stockfish is a welcome addition to the medieval cuisine on days of penance and fasting, of which there can be up to 150 a year. The exact number varies from one region to another.

For centuries the fortunes of the Hanseatic trading post in Bergen depended on the stockfish trade. Between the 14th and 15th centuries the Hanseatic City of Lübeck has a monopoly right to trade in stockfish, which is one reason for its economic prosperity.

Stockfish is mostly cod, sometimes also coley, which is preserved by drying. The fish are gutted and the heads removed before being tied in pairs by the tail and hung up on a wooden frame to dry.

In Norway the fish is mostly caught off the coast of Lofoten, where the fish come to spawn. Here the climate is also highly suited to the whole manufacturing process. Grading the stockfish into different qualities is a responsible task only entrusted to “experts“, so the fish, a valuable export commodity, is only sorted in the trading post itself.

Torrfisk

Torrfisk är en av Norges viktigaste exportprodukter. Produktionen till exporten börjar förmodligen kring 1100.

På den tiden kommer det tyska köpmän till Bergen och byter torrfisk mot sina varor som till exempel spannmål. Torrfisken långa hållbarhet gör den till ett oumbärligt livsmedel för en skeppsbesättning som kan vara på öppen sjö länge. Därtill är torrfisk en välkommen rätt på helgdagar i den medeltida matkulturen. Ett år kan ha upp till 150 helgdagar. Det exakta antalet är dock olikt från region till region.

Det bergiska hansakontorets öde bestämdes av torrfiskhandeln i många århundraden. Mellan 1300-talet och 1400-talet säkrade bland annat handelsmonopolet över torrfisk hansastaden Lübecks ekonomiska välstånd.

Torrfisk tillverkas framför allt av torsk eller gråsej som görs hållbart genom torkning. Inälvorna och huvudena avlägsnas, fiskarna binds ihop parvis på svansfenorna och hängs sedan på en träställning för att torkas.

I Norge fångas fisken framför allt vid Lofoten, dit fiskarna kommer för att leka. Därutöver är klimatet här gynnsamt  för hela tillverkningsprocessen. Indelandet av lutfisken i olika kvalitetsklasser är en ansvarsfull uppgift, som bara överlämnas till “experter“ – därför sorteras fiskarna, den värdefulla exportvaran, först på själva kontoret.

ВЯЛЕНАЯ РЫБА

Вяленая рыба представляет собой один из важнейших видов продукции норвежского экспорта. Производство на экспорт начинается предположительно на рубеже XI-XII веков.

Немецкие купцы направляются в Берген с целью обмена вяленой рыбы на свои товары, как правило, на зерно. Благодаря длительным срокам хранения вяленая рыба становится незаменимым продуктом питания для экипажей кораблей, уходящих в море на долгий срок. Кроме того, в средневековой культуре питания вяленая рыба приобретает популярность в качестве постного блюда. Так, в году насчитывается до 150 постных дней в зависимости от региона.

Столетиями торговля вяленой рыбы служит ганзейской конторе в Бергене залогом успеха. В XIV и XV веках монопольные права на торговлю вяленой рыбой становятся одним из факторов экономического благополучия Ганзейского города Любека.

Для производства вяленой рыбы в первую очередь используется треска, навага и минтай. Удалив голову и внутренности, рыбу попарно связывают за хвосты и вывешивают на деревянных лесах для сушки.

В Норвегии лов рыбы осуществляется прежде всего у Лофотенских островов, куда треска приходит на нерест. Кроме того, климатические условия здесь как нельзя лучше подходят для всего процесса производства. Сортировка вяленой рыбы по классам качества представляет собой ответственную задачу, которая доверяется только „экспертам“. Поэтому этот ценнейший экспортный товар сортируется уже в самой конторе.

Gefördert von:

Mitglied im: